Magasin 3, Stockholm: Annika von Hausswolff (9/2-8/6)

Ibland händer det att relationen mellan en konstnär och en utställningsarrangör blir alldeles särdeles lyckad för bägge parter. Charles Saatchis stöd till den brittiska konstens YBA-generation är kanske det bästa exemplet, men även i Sverige finns sådana kreativa samarbeten. Konsthallen Magasin 3 har under en följd av år inhandlat verk av Annika von Hausswolff, vilket gör att man idag sitter på den största samlingen av hennes verk. Nu har detta faktum förmodligen inte avgjort vilken ritning hennes karriär tagit – som konstnär står hon stadigt på egna ben – men det har säkerställt att vi nu (inte en dag för sent) kan ta del av en samlad bild av hennes konstnärskap. Magasin 3:s utställning med Annika von Hausswolffs verk omfattar ett 50-tal bilder, av vilka konsthallen äger majoriteten. Här finns med andra ord ingen risk för luckor och inkonsekvenser. Utställningen sträcker sig från 1992 fram till dags dato, även om tonvikten ligger på verk från 2000-talet. Dessutom får vi till och med möjlighet att smygtitta i konstnärens anteckningsböcker.

Annika von Hausswolff tillhör den generation unga kvinnor som under senare delen av 90-talet etablerade sig på den svenska konstscenen med den fotografiska bilden som meningsbärare. Tillsammans med kollegerna Maria Friberg, Lotta Antonsson, Annika Karlsson Rixon och Maria Miesenberger skapade de en fotokonst som bröt med det traditionella konstfotot, samtidigt som man förde in en modern genusdiskussion i konstens finrum. Valet av fotografiet som uttrycksmedel känns så här i efterhand ganska logiskt. Till skillnad från exempelvis måleriet var fotografiet som Konst med stort K ingalunda någon självklarhet vid den tid det begav sig. Dessutom var inte fotokonsten redan annekterad av självtillräckliga manliga konstnärer med stora egon, ett faktum som Cindy Sherman, Sherrie Levine och Jenny Holzer tidigare dragit nytta av i USA.

I Annika von Hausswolffs tidigaste verk är också genusproblematiken i högsta grad närvarande. I verk som ”Tillbaka till naturen” smälter hon samman en konventionell nordisk landskapsestetik med kriminalfotots indifferenta saklighet. En naken kvinnokropp ligger till synes utkastad i en solbelyst skogsglänta, ett offer för det anonyma (manliga) våldet men också en absurd påminnelse om att vi i och med döden verkligen återvänder till naturen när våra kroppar bryts ned till stoft. Samtidigt gör titeln oss medvetna om att det ingenstans existerar ett jungfruligt eller naturligt tillstånd. Rousseaus dröm om ett skönare liv i samklang med naturen punkteras brutalt av insikten att varje hörn av skapelsen dit människan sträcker sig (och det är de flesta skrymslen på jorden) speglar makt(o)balansen mellan kön och klasser.

I sina senare verk har von Hausswolff rört sig bortom den genuspolitiska kontexten och i stället – med bibehållen fingertoppskänsla för vår relation till allehanda bildkonventioner – tagit sig an vardagen med kameran som iakttagare. Bilden av vardagen är en hörnpelare i den dokumentära fotokonst som alltsedan 1900-talets början medverkat till att göra fotografiet till ett av de främsta samtidsvittnena. Men i Annika von Hausswolffs bilder är vardagen ingen plats som skall dokumenteras för eftervärlden. Det är över huvud taget svårt att finns något dokumentärt i bilderna, annat än eventuellt vissa föremål som kan knytas till ett specifikt historisk skede. Annars tycks det som om hon snarare ansträngt sig för att skapa klaustrofobiska bildrum som saknar tidstämpel, som gör vardagen till ett evigt tillstånd och inte en speciell plats vid en speciell tidpunkt.

De objekt hon knyter till sina bildrum ha allesamman koppling till någon form av mänsklig aktivitet, men banden till denna aktivitet har klippts av och lämnat föremålen hemlösa, lika hemlösa som de sporadiskt uppdykande individerna är i hennes verk. Det är i högre grad spåren av fundamental mänsklig frånvaro hon studerar än en värld där människan är skapelsens herre och subjekt. Bilden av en röd soffa med oordnade kuddar blir ur detta perspektiv en sinnebild för en verklighet där kaos väntar på första bästa tillfälle att uppsluka oss alla. Men det finns i bilder som denna också skulpturala kvaliteter, en egenskap som på senare år vuxit sig starkare i von Hausswolffs konstnärskap. Hos Magasin 3 presenterar hon sin hittills största installation, en lång väggliknande konstruktion där (som i tidigare installationer hon visat) glas och veckade draperier spelar en huvudroll. Materialiteten skänker verket en trygg aura av stabilitet, men intrycket är bedrägligt. Så länge vi inte vet vad som döljer sig bakom draperiet tvingas vi bära på en gnagade oro att allt inte står rätt till.

Annika von Hausswolffs konstnärskap är inte frukten av ett planlöst men inspirerat experimenterande. Det finns en logik i hennes arbetsmetod som närmar sig den vetenskapliga, även om hon knappast skulle hålla med om att det är forskning hon bedriver. Med sina sällsamma bilder av en vardagsverklighet som blivit främmande och ohanterbar är hon emellertid en de mest betydelsefulla svenska konstnärerna från den senaste 25-årsperioden.

Adress: Frihamnen