Amerikanskan Susan Hiller är sedan länge väl etablerad internationellt med sina installationer och videokonstverk, men i Skandinavien är hon förhållandevis okänd. En stor del av hennes konstärliga gärning har varit förlagd till Storbritannien, och den som på nära håll följt de senaste årens brittiska konst kan inte ha undgått att notera influenserna från Hiller på den yngre konstnärsgenerationen. Däremot är hon välgörande fri från den svaghet för starka (ofta fysiskt påträngande) effekter à la Damien Hirst som under en tid varit ett alltmer tröttsamt inslag på främst Londons konstscen. Hiller drar sig visserligen inte från att ge fallenheten för dramatik fria tyglar, men utlevelsen - eller snarare inlevelsen - tillåts aldrig att spränga presentationens ramar. Hennes verk kännetecknas av en rumslig och visuell stränghet som närmar sig det skulpturala. Hon väljer hellre att reducera och skapa rymd än att söka övertyga genom mångfalden av disparata objekt. Hennes strategi har en högst naturlig förklaring, nämligen i det faktum att det inte är valet av media och teknisk lösning som står i förgrunden, utan det gradvisa inträngandet i den språkliga eller halvspråkliga sektorn av medvetandet. 

Samtliga verk som Hiller visar på Høvikodden under rubriken "Lucid dreams" rör sig i detta spektrum av verkligheten. Att de dessutom allesammans är centrala arbeten i hennes produktion understryker den vikt som en stringent fokusering har för henne. För en oinvigd kan tematiken förefalla både förbryllande och skrämmande: barns paranormala egenskaper ("Wild talents"), UFO-fenomen ("Belshazzar's Feast") och offerdöden ("Monument"). Den suggestiva presentationen där ljud, ljus och rummets tomma befinner står i knivskarp balans gentemot varandra bidrar till känslan att man är utlämnad på nåd och onåd till konstnärens godtycke. Men Susan Hiller tillhör inte den kategori konstnärer som håvar in billiga poäng på visuella våldtäktsförsök. Verken är inte expressiva, utan djupt kommunikativa; de öppnar sig mot oss med luckor och glipor, manar oss att komma närmare och för en stund glömma våra språkliga säkerhetsrutiner. Det är därför ingen tillfällighet att Hiller ofta strävar efter att iscensätta situationer i vilka två uttrycksformer eller sinnesförnimmelser befinner sig i olika (ibland rent kontradiktoriska) faser av beskrivningsprocessen, och således ger upphov till en stark känsla av diskontinuitet. I detta sammanhang får Hillers intresse för allehanda övernaturliga fenomen sin korrekta tolkning, som en vilja att skärpa våra sinnen för de kodsystem och språk som - likt alla subkulturer - lever en skuggtillvaro parallellt med den synliga, välarrangerade världen. Avståndet mellan mainstream och substream är onekligen kortare än mellan Arlanda och Gardermoen.