Marabouparkens annex, Sundbyberg: Karl Holmqvist (27/4 – 18/6)

Konst, konstnär, något högt och profetiskt, men varför det egentligen? Ett avantgarde på en scen som skapar exklusiva föremål, men är det så roligt? Nej, inte enligt Karl Holmqvist. Han vill ha decentraliserad kreativitet där publiken och scenen är hjärtats två kamrar och där alla lånar av alla. ”Open Mike”, ”Spoken Word” och ”Cut-Up Texts” är hans farvatten. Upprepade gånger har han skapat arenor där andra fått säga sitt. Vem som är konstnär och inte spelar mindre roll för ”det handlar bara om att ha idéer kring saker och att hitta sätta att kommunicera dem.” Ställningstagandet känns igen. Joseph Beuys proklamerade på 60-talet att alla var konstnärer, tog bort intagningskraven vid akademin där han undervisade, och blev sparkad. Några decennier tidigare gjorde Marcel Duchamp en mer cynisk analys av läget, nämligen att en konstnär var en kille med tur. Holmqvist har förstås skicklighet nog att vara en duchampsk kung Midas. Konst vart han än går och han är sannerligen igång!

Gåväntastanna (som utställningstiteln lyder), redan där blir det proppfullt. Var ska man börja, vad ska man ta sig till? Böcker, affischer, ett filmarkiv, en studieplats… Man misstänker också att man själv inom snar framtid kan bidra med sina ord till denna snöboll i rullning. Det enda filtret verkar vara att Holmqvist tycker det är intressant. Metoden är genial i sin enkelhet. Resultatet blir däremot inte alltid lika självklart. I totalinstallationen ”I On a Lion in Zion” rullar en text på en monitor och läses med entonig stämma. Texten är ett hopklipp av andras texter och titeln anspelar på en idealplats där allting skulle sammanstråla; en central tanke i både reggaekulturen och den judiska Kabbalan. Verner Pantons cirkelmönster omramar tv:n. Designikonen har valts eftersom denne såg sin design som beståndsdelar av vilka brukaren kunde bygga en totalmiljö. Summan av allt detta må vara fyndigt och verket är utställningens visuella karamell men det blir både för mycket och för lite. Tankarna spretar åt alla håll och man blir prickig av tristesseksem. På så sätt kan man sägas fullborda installationen.

I ljuset av detta framstår ”Study Center” som en befrielse. Material från den konstnärliga praktiken mellan 1991-2006 har samlats till allmänt bruk - bord, stolar, lampor och ett överflöd av experimentella texter. ”Give poetry a try”, säger ett klistermärke och naturligtvis vill man det. Belönad blir man med textexperimentet ”I’m With You in Rockland” liksom med diktboken ”Blodiga natt”. Holmqvist visar mycket esprit, både som samplande och som mer traditionell författare. Studiebordet kröns med ett minimonument, en glasvitrin med böcker och ett par vinflaskor. Det blir ett sorts personligt Ara Pacis som tycks säga: du ska inga andra gudar hava jämte dig själv och många, många andra och ingenting ska vara för heligt för att användas. En välbehövlig religion.

Bäst fungerar emellertid videoprogrammet där man sittandes på Uglycutes genuint obekväma pallar får zappa igenom ett retrospektiv av Holmqvists filmer. Det är stilla dokumentärer där olika delar av världen och bitar av verklighet visas upp. Städning av en turiststrand i ”Holiday Workers”, aktiviteten vid ett buddhistiskt tempel som lånat titel av Buddha the ”Worldsaver”, eller ”Munich” med den tomma olympiastadion. Holmqvists är semestermannen som filmar allt, allt det oväsentliga. Man har stått bredvid sådana filmare och undrat vem som kommer att utsättas för den färdiga produkten. Nu vet man, men det är inte alls olidligt. Ett tydligt stråk av socialt patos går genom allt det banala och räddar filmerna. Holmqvist kommer åt stora känslor med små medel genom att uppmärksamma något och visa upp. Titta, är det inte galet eller fint eller märkligt? Det är som att stå på en stenig strand och lyfta upp en sten. Tänk om alla gjorde så! Ja, det vore en vacker gest men innehållsmässigt ganska torftigt och där finns både skönheten och faran med Holmqvists praktik. Utställningen fungerar ju som ett imperativ. Man får lust att göra själv, nu när det är så enkelt. Men är det verkligen så enkelt? Kan vem som helst eller bara killen med de gyllene händerna, och behövs det att alla gör? Åk till Sundbyberg och avgör själv!

Adress: Vasagatan 4 A