Funderingar av detta slag gör sig aktuella vid mötet med Per Kesselmars och Matthias van Arkels utställning på Botkyrka konsthall. Utställningens titel ”In Opposition: målningar och rum” känns lite underlig, som om man av osäkerhet velat nagla fast ett lagom lättbegripligt utställningskoncept. Några uppenbara motsättningar hittar man nämligen inte i utställningen, och att den relaterar till målningar och rum är inte något särdeles unikt. Det vore mer korrekt att beskriva konstnärernas förhållande till varandra i termerna av en ömsesidigt kompletterande, varigenom de genomför varsin undersökning av olika egenskaper hos den måleriska upplevelsen. Nu skall man inte göras en stor sak av valet av utställningstitel – sådana tenderar att blekna bort ur minnet efter en tid – och både Per Kesselmar och Matthias van Arkel är konstnärer som inte behöver några verbala ledstänger för att ta sig fram i världen. Faktum är just måleriets plats i världen är det gemensamma tema som deras utställning formats kring. Det sparsmakade utställningsrummet leder tankarna till minimalism och konstruktivism, vilket inte är så underligt. Åtminstone Per Kesselmar har tidigare förekommit i sådana sammanhang, medan Matthias van Arkel valt att förhålla sig mer distanserat till denna konstnärliga tradition.

Kesselmars verk placerar sig även denna gång ganska nära minimalismens version av måleriet som ett medium för att fjärma sig från den belastning som det kan innebära att i varje enskilt läge sträva efter konventionella måleriska ideal som sinnlighet, ett flyhänt hantverk och ett förlitande på färg och form som bärare av verkets huvudsakliga innebörd. Men Kesselmar tar några steg tillbaka i historien, och återuppväcker det intresse för ljuset som fysikaliskt fenomen som impressionisterna hyste. I ett avseende liknar hans verk det slags tredimensionella ”målningar” som minimalisterna vurmade för, och som sträcker sig in mot den abstrakta skulpturens värld. I ett annat avseende utgör verken experimentfält för utprovningen av samverkan mellan ljuset och vårt ögas uppfattningsförmåga. Kesselmar applicerar olika vita och gråvita nyanser på trä- och metallgrund och monterar verken så att de återkastar ljuset och lägger skuggor med varierande täthet utmed väggarna. Genom att utnyttja tomheten – eller vad som är näst intill tomhet – som arbetsmaterial åstadkommer han konststycket att öppna rummet åt oväntade håll, ungefär som perspektivet öppnar den plana bilden i det klassiska måleriet.

Matthias van Arkel har gått tillväga på omvänt sätt, och vänt sig inåt rummet. Mitt i lokalen har han låtit uppföra en kub, vars innerväggar bestrukits med tjock, rödskimrande oljefärg. Tidigare har han arbetat med att låta måleriet besätta delar av rummet som vi är vana vid att kunna disponera efter egen fri vilja. Nu viker han ihop målningen, så att den helt kommer att omsluta utställningsbesökaren. Den bedövande doften av färg och åsynen av den feta, krämiga ytan gör att associationerna spinner igång helt ohämmat. Kanske är det i måleriets livmoder vi befinner oss, eller i kärnan av den urcell från vilken hela den moderna konsthistorien emanerar? Samtidigt kan man konstatera, att det inte är någon nattstånden materialmystik som van Arkel hänger sig åt. Verket han skapat är platsspecifikt, och kommer att förintas efter utställningens slut. Det enskilda konstobjektet har makat åt sig, och givit plats åt ett upplevelserum vars inverkan på oss är svår att förutse. Det är möjligt (kanske rentav troligt) att Per Kesselmar och Matthias van Arkel befinner sig ett stycke från varandra när det gäller konstsyn. Det hindrar dock inte dem från att hitta en bra balans i rummet och utforma en presentation som erbjuder intellektuell stimulans. Med tämligen traditionella medel gör de det uppenbart för oss att gamla estetiska slagdängor mycket väl kan få en ny klangfärg om de framförs med lyhördhet för det som varken syns eller märks, men som ändå utgör skillnaden mellan konst som talar med oss och den som bara talar till oss.