Galleri Magnus Karlsson: Johanna Karlsson (4/10-4/11)

Det är inne med natur. Eller, rättare sagt, har naturen någonsin varit ute? Konstnärligt har naturen genomlevt ett antal konjunkturcykler. En gång i tiden var den motivet med stor begynnelsebokstav som varje aspirerande konstnär var kallad att efterlikna. Sedan drabbades den av de tidiga modernisterna, som valde bort naturen till förmån för de urbana miljöerna, som bättre motsvarade vad man menade var konstnärernas självklara hemvist. Under det senaste decenniet har naturen återkommit i konsten på ett oväntat sätt, från Line Bergseths fascination inför blomstervärldens mångfald av färger och strukturer till Björn Larssons konstruerade naturbilder (de är tagna i dioramor på olika naturhistoriska museer), Maria Halls grisaillemålningar av skogsmodeller och Ann Böttchers undersökningar av naturen som ideologiskt råmaterial och byggande av en nationell identitet.

Även Johanna Karlsson har alltsedan sin examen från Kungl. Konsthögskolan arbetat med naturen som motiv, men inte riktigt den natur som låter sig ideologiseras eller esteticeras på avstånd. Hennes intresse har snarare legat vid undervegetationen, vid naturens rottrådar, eller vid de nakna trädstammar och kvistar som i sin avskalade exakthet och känslomässiga neutralitet befinner sig mitt emellan två tillstånd: växandet och förgängelsen. För Johanna Karlsson tycks naturen inte vara ett motiv som inbjuder till kulturhistorisk avläsning, som till varje pris skall uttrycka något om den tid vi lever i och som gör våld på naturen på ett sätt som i slutänden kanske kommer att få fatala konsekvenser för civilisationen. Karlssons upplevelse av naturen ligger betydligt närmare mellangärdet än hjärnan, och lockar oss in i ett närsynt betraktande.

I sin nya utställning på Galleri Magnus Karlsson har hon dragit åt tumskruvarna ett varv till. Om man tidigare kunnat häpna över hennes hantverksmässiga briljans som kommer till uttryck i de exakt formade modellerna av träd och rotsystem, så har hon denna gång gestaltat naturen som en serie stympade fragment, antingen inklämda i trånga ramar (när det handlar om teckningar) eller paketerade i plexiglasboxar (när det gäller skulpturer av rotsystem). Man kan lätt få intrycket att det är ett privat museum hon rekonstruerar, en parafras på naturaliesamlingarnas minutiöst uppstyckade, klassificerade och förpackade naturfragment. Men det är nog bara en känsla som utlöses av yttre stimuli. Den viktigaste komponenten i naturaliesamlingen – själva klassifikationssystemet – saknas nämligen, och de utställda artefakterna har samtliga titeln ”Untitled”.

Stundtals kan man tycka sig se konturerna av människo- eller djurkroppar skymta i jord-, växt- och rotmassorna, och en förflugen association tar sig iväg i riktning mot Roj Fribergs svartsynta 60-talsbilder eller Otto Dix undergångsvisioner av första världskrigets skyttegravslandskap, där plågade människor och torterad natur smälter samman. En tillplattad rotvälta liggande på lit-de-parade i sin plexiglaskista kan till och med leda tankarna till Hans Holbeins målning av den döde Kristus, en bild som Fjodor Dostojevskij menade kunde leda till att den religiösa tron går förlorad. Men sådana associativa utflykter drivna av plötsliga känslostormar är inget som Johanna Karlssons konstnärliga förhållningssätt uppmuntrar. Vad som framför allt kännetecknar hennes utställning är en långt driven saklighet, som låter varje verk vara sin egen natur närmast.

Kanske man ytterst kan tala om hennes verk som en form av nyspråklighet, ett system av betydelser som först när de betraktas som en helhet blir till något meningsfullt. Och bortom denna punkt upphör naturen att bli en spegel för oss människor att projicera vår egen bild i. Johanna Karlsson gör med andra ord något lika märkligt som genialiskt: genom att gå vägen via skulpturer och teckningar av natur återvinner hon naturens ”naturlighet” och låter den framstå som det den är: ett ändlöst förlopp av död och återfödelse. Efter hennes förra utställning kan jag erkänna att jag hade vissa tvivel på möjligheterna att utveckla den tematik hon valt att arbeta med så konsekvent. Men skam den som ger sig, och Johanna Karlsson lyckas gjuta liv i även de mest stendöda rotvältor. En bedrift i det lilla formatet.

Adress: Fredsgatan 12