Det är väl tveksamt om en egenskap som originalitet i sig utgör att kriterium för hög konstnärlig kvalitet. I tider när man genom smarta parafraser och snygga snatterier kan bygga ett helt eget konstnärskap är personlig egenart ett kännetecken som inte riktigt har samma värde som det en gång hade när avantgardet klättrade upp på barrikaderna och höjde modernismens banér och stridsrop mot det förrförra århundradets alltmer dammiga akademism. Men ska man karakterisera Arijana Kajfes konstnärskap, så är ordet ”originellt” det enda som passar riktigt bra.

Under åren 1999-2004 var hon engagerad i Smart Studion vid Interactive Institute, där man bland annat tagit fram interaktiva ”konstverk” som Brainball, ett spel man spelar med hjälp av hjärnvågor. Under denna tid arbetade Kajfes också med projektet ”Occular Witness”, som bland annat visats på Färgfabriken i Stockholm. ”Occular Witness” befinner sig i gränslandet mellan konst och vetenskaplig forskning. Projektet utgår från ljuset som fenomen och informationsbärare, och utmynnar i antagandet att ljuset ytterst är en företeelse som befinner sig bortom eller före språket, en domän där konsten ofta brukar uppfatta sig som den enda invånaren.

Projekt som ”Occular Witness” har gjort att Arijana Kajfes av somliga uppfattats som en ”teknikkonstnär”, vilket är rätt och fel på en och samma gång. Hennes intresse för tekniska system är inte underligt med tanke på dragning till naturvetenskapen som hon uppenbarligen har. Men tekniken är i hennes verk oftast av en ganska basal typ, som snarare motiveras utifrån skulpturala hänsyn än vetenskapsteoretiska. Få konstnärer som arbetar med tekniska komponenter har som Kajfes också förmågan att göra presentationen så visuellt attraktiv och övertygande. Här slarvas det inte med lösa kablar och dåligt fastskruvade mojänger. De miniatyrundersökningar av naturlagarna som hennes verk ofta är laddade med ett skulpturalt språk, som i sin tur har sina rötter i minimalismen. Hennes verk går därför utmärkt väl att uppfatta på minst två plan samtidigt, ett som är intellektuellt betydelsebärande (och speglar syftet med undersökningen) och ett som talar till våra sinnen på en annan våglängd.

Arijana Kajfes är med andra ord en konstnär som inte har något emot att stå med ett ben i vartdera lägret, något som blir ännu tydligare i hennes nya utställning på Susanne Pettersson Gallery. Denna gång har hon tagit ett steg tillbaka från vetenskapsmetaforiken, och i stället arbetat med ett mer poetiskt – men fördenskull ganska handfast – anslag. I galleriets källarvåning står ett litet tält i vilket fyra fläktmunstycken blåser sällsamma formationer i en hög ökensand. Verket anknyter direkt till installationen ”12+1”, som Arijana Kajfes visade på Galleri Andreas Brändström 1996. Mellan öknen och universum finns osynliga korrespondenser, och det är inte en tillfällighet att man brukar säga att universum kan speglas i ett sandkorn. Öknen är, liksom världsrymden, omöjlig att omfatta mentalt. Den förändras ständigt, kan hur lätt som helst uppsluka en människa och är en utmärkt projektionsyta för allehanda myter, från Rudolph Valentinos mystiska shejker till konspirationsteoretikernas sägenomspunna Area 51 i Nevadaöknen.

I utställningen har Kajfes förstärkt denna förnimmelse av gränslöshet genom att skapa en virtuell axel genom vågrätt i lokalen genom att låta ett annat verk – en metallstav med drag både av vandringsstav och av vapen – röra sig i en cirkel precis kring den lodlinje som leder ner till ökentältet i källaren. Cirkeln må vara den perfekta geometriska figuren, men i detta fall får den inskriva ett tillstånd av tomhet, ett intet som samtidigt skulle kunna vara något om man bara tog sig tid att undersöka saken närmare. Detsamma gäller de fotografier som pryder utställningslokalens väggar, och där bilder av öknen ackompanjeras av vad som förfaller vara bilder av fenomen i yttre rymden. Men så är det inte alls: bilderna är extrema närbilder av konstnärens egen saliv. Naturens oändlighet möter individens ändlighet, makrokosmos och mikrokosmos möts i en spottloska. Poesin har en prosaisk sida, som förhindrar skönandarna att alltför snabbt halka in i ett estetiskt parfymerat nirvana.

Arijana Kajfes är en konstnär med stark känsla för det under som varje del av skapelsen är, oavsett om den kommit till på naturligt sätt eller frambringats i konstnärens ateljé. Hennes förmåga att fånga det långsamma och det osynliga i tillvaron med precisa uttrycksmedel gör att hennes konstnärskap fortsätter att bjuda på överraskningar av ett slag som berikar livet snarare än förklarar det.

Adress: Kommendörsgatan 6