Galleri Niklas Belenius, Stockholm: Elin Källman (29/11-23/12)

Feministiska strategier finns det minst lika många av som det finns konstnärer med någon form av feministisk agenda. En av de mer verkningsfulla har varit den som går ut på att man antar ett alter ego, som bakas samman av diverse fördomar och fantasier om kvinnor och kvinnors beteende, emanerande ur den maskulina världen. Vill man vara historiskt korrekt kan man härleda denna strategi ända tillbaka till medeltidens gycklare och renässansens commedia dell’arte, där skådespelarna inom ramen för dramat och sina stereotypa roller tilläts driva med maktens företrädare på ett sätt som vanliga medborgare inte tilläts göra. I vår tid har exempelvis Cindy Sherman byggt sitt konstnärskap kring aspekter av detta förhållningssätt, som när hon med kameran som instrument och sig själv som modell utforskat den massmediala bilden av kvinnan. Men även Sverige har sina feministiska rollspelare. Mest känd av dem alla är förmodligen Catti Brandelius, vars alter egon Miss Universum och Profesora har levererat träffsäkra satirer över det patriarkala samhället på dekis. En annan är Jenny Grönvall, vars figur Peggy Sue testar var gränserna går för vilken personlig estetik som är politiskt korrekt i kulturvärlden.

Ett tredje exempel är Elin Källmans Lola. Källman lämnade Kungl. Konsthögskolan 2005 med ”Lola Show” som examensutställning på Galleri Mejan. Sedan dess har Lola dykt upp lite här och var, senast i våras på samlingsutställningen ”Att klä om” på Ystad Konstmuseum och med en separatutställning förra året på Galerie Bel’Art i Stockholm. Nu drabbar hon stockholmspubliken igen med utställningen ”Romantic Lola” på Galleri Niklas Belenius. Liksom Jenny Grönvalls Peggy Sue är Lola en ung dam som till fullo anammat den manliga schablonbilden av vad sexighet innebär: här är det höga klackar, hård makeup och grälla färger som gäller. Lola är en sexuell varelse, men det är inte bara utlevelse av den egna lusten som är hennes primära mål. Hon är medveten om könets – eller könsstereotypernas – makt, och spelar ut hela förförerskans register i akt och mening att manipulera omgivningen (framför allt den manliga delen) för att få vad hon vill.

Lola är, som designskribenterna säger, en maximalist. Och mer maximalistisk än denna gång har hon aldrig varit. Gallerirummet har förvandlats till en utvidgad budoar, där målningar och teckningar presenteras i en orgie av hemkörda tapetmönster (som egentligen är schablonmåleri direkt på väggarna) och små lampetter med fransprydda sidenskärmar. Man får intrycket av att på en och samma gång vara inviterad till en hemlig, intim seans och oönskad inkräktare i en privat värld. Lola/Källman tilldelar oss voyeurens skamlösa blick, och poserar i en anda som hade känts igen av exempelvis Egon Schiele. När hon inte intar utmanade positioner tumlar Lola om på blomsterängen tillsammans med fåglar och kattungar. Det är uppenbart att hon inte känner sig särskilt drabbad av det patriarkala förtrycket; hon vänder klichéerna mot betraktaren och ger sig hän i en högst subjektiv utlevelse där alter ego blir superego.

Kanske är det här problemen uppstår. För efter ett antal möten i olika utställningar med Lola börjar hon kännas lite tjatig. Hen spelar sin roll med bravur och Elin Källmans måleri är schvungfullt, så det är inte utförandet som är begränsningen. Den ligger i stället i Lola-konceptet som sådant, som inte medger utveckling av nämnvärt slag. För att Lola skall vara Lola måste rollen hållas intakt och inte utsättas för alltför drastiska uppdateringar. En Lola som plötsligt blir seriös och klär sig i kultursvart, vem låter sig övertygas av henne? Bäst vore förmodligen att låta henne pensionera sig och fortsätta leva ut sina drömmar in splendid isolation. Men kanske finns det ändå en öppning. Längst in i gallerilokalen finns en lite alkov klädd i röd sammet där Lola visar upp en mindre tvärsäker sida genom en serie små teckningar och broderier. Här lyser sårbarheten och tvivlet på den egna rollfiguren igenom och gör att man trots allt kan hysa ett hopp om att det finns ett liv efter Lola.

Adress: Ulrikagatan 13