Moderna Museet, Stockholm: William Kentridge (3/2-15/4)

Det finns olika typer av stora konstnärskap. Somliga behöver ett ordentligt ramverk av kommentarer och introducerande text för att nå fram till sin publik, andra kan uppfattas mer eller mindre genom en inälvsreflex. Och så finns det de konstnärskap som omedelbart korskopplar hjärnan och hjärtat med varandra på något underligt sätt. Den beskrivningen passar ganska väl in på William Kentridges arbeten. Han animerade kortfilmer tillhör numera de regelbundna deltagarna vid varje större internationell utställning, och även i Sverige har vi haft glädjen att kunna se hans verk ganska ofta under senare år, bland annat i Moderna Museets stora utställning ”Africa Remix” och på Baltic Art Centre i Visby.

Sydafrikanen Kentridge har med sina mycket speciella filmer – de bygger på att han löpande filmar varje förändring han gör av en teckning på ett enda pappersark, i stället för att som brukligt arbeta med separata papper för att registrera förändringarna – inmutat ett område i samtidskonsten där han är tämligen ensam. Det kan förefalla märkligt, eftersom hans teknik knappast kan sägas vara unik. Men sammantaget är hans konstnärskap svårt, för att inte säga omöjligt, att reproducera, därav hans framgångar. Kentridge är nämligen mycket mer än summan av ett antal tekniska färdigheter. Hans erfarenheter av att leva och verka i Sydafrika, ett samhälle med en mörk historia och en turbulent nutid, i kombination med djupa erfarenheter från teatern (Kentridge har arbetat, och arbetar, både som regissör och scenograf) har frambringat en serie säregna och gripande verk, där bild, ljud och dramaturgi samverkar på ett sätt som lyfter det vi ser långt utöver den vita, eller snarare svarta, kubens begränsningar.

I sin utställning på Moderna Museet visat Kentridge två stora installationer, ”Fragment for Georges Méliès” samt ”Black Box/Chambre Noir”. Men det finns också möjlighet att ta del av hans tidigare filmer, som visas i en sammanhängande serie om nio verk. Sammantaget ger detta besökaren möjlighet att få en unik inblick i ett av den samtida konstens mest fascinerande och seriösa konstnärskap. ”Fragment for Georges Méliès” är resultatet av en produktiv vistelse på Baltic Art Centre år 2003, och tar sin utgångspunkt i den franske visionären Méliès, som i slutet av 1800-talet frenetiskt utforskade det nya filmmediets möjligheter – mest känd är han för sin fantasifulla månfärd, vilken (likt hans övriga verk) genomfördes i den egna ateljén med små medel och en egenhändigt tillverkad scenografi. Men i bakgrunden kan man även skymta exempelvis Bruce Naumans tidiga filmer, som visar konstnären i hans ateljé, sysselsatt med att prova ut olika gångarter, studsa en boll och i största allmänhet låta konstnärens fysiska jag (inte hans stora ande) ta plats i rummet. Och kanske har naturen även spelat Kentridge ett spratt som förbinder honom med den amerikanske kollegan: där Naumans ateljé invaderades av möss blev Kentridges ateljé belägrad av myror, vilka han med tiden kom att engagera som medskapare i ”Fragment for Georges Méliès”.

I jämförelse med de tidigare verken som visas i serien ”Drawings for Projection” har ”Fragment for Georges Méliès” en betydligt mer lekfull och infallsrik karaktär. Nu rör det sig inte om personlig längtan, åtrå, förlust och obehagliga påminnelser om det latenta våldet runt omkring huvudpersonen, utan om en konstnär som släpper fantasin lös i ateljén, och gör den till världens centrum i en upptäcktsresa som går både inåt och utåt på en och samma gång. Det vilar något rörande och djupt mänskligt över Kentridges utflykt i Méliès kulissvärld, där allt är möjligt och ingenting har sin fast definierade skepnad. Men helt sorglöst löper inte hugskotten. En naken kvinnogestalt rör sig tyst och svävande genom scenerna, ungefär på samma sätt som kvinnofiguren i Andrej Tarkovskijs klassiska science-fictionfilm ”Solaris”. Som hos Tarkovskij kan hon mycket väl tolkas som en projektion av det kosmiska medvetande som länkar samman universum med allt som hänt och händer i den enskilda individens själsdjup.

”Black Box/Chambre Noir” låter oss möta en annan sida av William Kentridge, teatermannen och scenografen. I centrum för installationen står en automatiserad miniatyrteater, ett veritabelt allkonstverk med målade kulisser, projektioner och ”huvudroller” spelade av dadaistiska skulpturer. Men bakgrunden till verket är allt annat än lekfull. Det tar sin utgångspunkt i hererofolkets uppror mot de vita kolonialherrarna 1904, ett uppror som började med en massaker på vita nybyggare men slutade med hererofolkets undergång i koncentrationsläger som de tyska kolonialherrarna upprättade, ett skrämmande förebud om vad som komma skulle i Europa 40 år senare. För Kentridge är det emellertid hela det koloniala projektets ideologi som görs till föremål för ett sorgearbete, idén om att civilisation kan införas med våld och därmed de facto lägga grunden för inhumanitet. I kulisserna lurar även en uppsättning av Mozarts opera ”Trollflöjten”, men det är trots allt dadaismens temperamentsfulla nedskrapning av den västerländska civilisationens kulturella fernissa som gör sig mest påmind i verket.

”Black Box/Chambre Noir” är ett genialiskt och visuellt slagkraftigt konstverk, så effektivt att man ibland faller i trans inför den visuella grannlåten och riskerar att helt tappa kontakten med dess mörka tematik. Det kan inte hjälpas att den svarta lådan är lika effektiv som den vita kuben i att förföra betraktaren, och det är på goda grunder Kentridge använder sig av pausen mellan föreställningarna för att ge utställningsbesökarna möjlighet att ta en titt på teatermaskineriets beståndsdelar i detalj, en brechtsk ”Verfremdungseffekt” som gör sitt bästa för att bromsa vår galopperande fascination inför det suggestiva skådespelet. Men det är ingen lätt uppgift, och kanske inte ens nödvändigt. För sällan har man lämnat en utställningslokal med en så genomgripande upplevelse av att ha fått alla sinnen och hjärnvindlingar engagerade.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen