Kanske finns det också andra orsaker till att den gamla tanten med rollatorn står i fokus i hennes nygjorda verk. Exempelvis hennes egensinniga sätt att ta sig an kvinnorollen. I hennes utställning på Centrum för fotografi i Stockholm förra året stod kvinnan inklippt i poser och situationer där vi vant oss att se män. Det känns därför inte helt främmande att hon i kölvattnet av detta nu tar sig an den åldrade kvinnan.

Med hjälp av samma teknik som tidigare bygger Helena Blomqvist upp den surrealistiska bildvärld hon fyller med serietidningens och teaterns kulissestetik. Hennes arbetsprocess består av att hon först bygger upp miniatyrlandskap, där hon gör allt från grunden; hon syr kostymer, accessoarer och tillverkar rekvisita. Efter det låter hon fotografera av själva kulissen, varefter hon går tillbaka till den avfotograferade bilden och manipulerar den. Ofta är det ansikten och händer som tillkommer den gamla kvinnan med olika ansiktsuttryck återkommer exempelvis i flertalet verk. Fotomontaget är så skickligt gjort att det stundtals är svårt att upptäcka exakt hur det är tillverkat. Tydligt gör sig dock den genomsyrande surrealismen påmind. Hennes verk har här en mättad och lite oroande stämning, där sagovärldar, teaterkulisser, film noir-kopplingar och skräckfilmer finns med som påtagliga referenser. Ofta låter hon proportionerna vara fel; en säng som är för stor, ett landskap som är överdimensionerat, eller en bild fylld av något lite för stora kaniner jämfört med den människa som finns i motivet.

Samtidigt som utställningen behandlar den åldrande kvinnan, där hon med sin rollator blir en symbol för ensamhet, tar sig också Helena Blomqvist an andra typer av utanförskap. Djuren som deltar i hennes verk skildras i olika typer av mänskliga situationer hunden som sörjer sin döde hundvän som ligger på lit de parade exempelvis, eller de två katterna som på bakbenen dansar i små hattar i den varietéteaterscen konstnären byggt upp ser i sina människoliknande roller eländiga och utsatta ut. Precis samma känsla som infinner sig i flera av de verk där den åldrande kvinnan befinner sig, ensam och övergiven. Tydligast är nog den serie om fyra där samma kvinna ligger död på marken genom de fyra årstiderna. Med rollatorn och några djur som återkommande inramning förblir kvinnan liggande utan att någon från samhället eller landskapet runt omkring henne reagerar. Det är hjärtskärande, oroväckande och rörande på samma gång.

Fotografierna är noggrant komponerade och bitvis mycket vackra att titta på. De tvådimensionella kulisserna får, tack vare sina inklippta fotografier, liv och rörelse. Bilderna berättar små historier, inte nödvändigtvis snälla sådana. Kopplingarna till svartvita Hitchcockfilmer och skräckhistorier, eller till ödesmättade dramer ligger nära till hands. Hennes förenklande silhuetteknik förstärker det dramatiska intrycket. Ta exempelvis verket ”Darkness on the edge of town”, där Hitchcocks ledmotiv ringer i öronen framför den paralyserade sömngångande kvinnan. Suggestivt och mystiskt är ledorden för Helena Blomqvists bildvärld, trots detta lyckas hon skapa en utställning som är sorgsen, lekfull, vacker och sympatisk – allt på samma gång.

Adress: Tegnérgatan 4