Boken är uppbyggd som en deckare och lånar många drag från självbiografiska romaner. Billgren är dock inte någon skönlitterär begåvning, han saknar det rent hantverksmässiga handlaget med språket. Däremot är han initierad i och entusiastisk för sitt ämne och det kompenserar till viss del bokens litterära brister. Billgrens egentliga syfte var nog aldrig att skriva en litterärt fulländad roman. De frågor han ytterst ställer är: Vilka är det som har makten i konst- och mediavärlden? Vilka konsekvenser får detta, för formen och innehållet? Finns det andra, bättre, alternativ? Billgren ger inga entydiga svar på dessa frågor, men det är inte hans uppgift som författare/konstnär heller. Det är i första hand själva ifrågasättandet som är viktigt - inte eventuella svar.

Som konsthögskoleelev fäster jag mig särskilt vid hans kritiska skildring av Konsthögskolan i Stockholm. Den desperation som eleverna ger uttryck för över hur de ska lyckas överleva som konstnärer kan jag som konstfackelev lätt identifiera mig med även om själva kommittén är fabulerad. Det Billgren skriver är ju att det inte är den som mest förtjänar att bli uppmärksammad som blir det, utan den som faller dem i smaken som för tillfället har makten i konstvärlden. Det är trösterikt att läsa för alla som försökt men ännu inte lyckats etablera sig i yrket. (Eller för dem som än gång haft en position men som fått se sig själva bli marginaliserade.)

Det är frestande att läsa boken som enbart en skildring av Billgrens egen karriär och roll i den svenska konstvärlden, vilken sammanföll med det postmoderna genombrottet. Det är uppenbart att den Billgren utgår ifrån sina erfarenheter i konst- och mediavärlden men behållningen ligger i hans kritik av desamma. Jag tror dock att Billgren på det hela taget har fel; konstvärlden är inte mera korrupt än det offentliga eller näringslivet. Den nepotism som existerar i konstvärlden är en konsekvens av fältets struktur vilken i sin tur faller tillbaka på det institutionella konstbegreppet där de olika aktörerna utnämner varandra och vad som ska få kallas konst. Men liknande saker ser vi också i politiken och i näringslivet vilken de senaste skandalerna med mutade systembolagschefer och chefsersättningarna i Skandia är utmärkta exempel på. Vill man ha en tillförlitlig bild av vilka mekanismer som styr kultursektorn bör man läsa Pierre Bourdieus samtidsklassiker ”Konstens regler”. Det ena utesluter dock inte det andra. Använd de kommande helgerna åt att läsa både Bourdieu och Billgren. Men medan Billgrens bok är underhållning och tröst är Bourdieus ett redskap för den som önskar förstå och därmed förhålla sig till de formella och informella ramar och regler litteraturen och konsten alltid har utgjorts av.

Artikelförfattaren är andraårsstudent vid Institutionen för Konst på Konstfack i Stockholm.