Nationalmuseum, Stockholm: ”Konceptdesign” (28/4-2/10)

Nationalmuseums utställning ”Konceptdesign” visar föremål som retar, kittlar, avkläder invanda tankar, ja den får en att bli varse ett hur ett kollektivt medvetande kring form och smak har skapats och förvaltats. Föremålen som visas ställer frågor via sin utformning och uttrycksformen har hämtat inspiration från den idébaserade konsten vilket ger utställningen ytterligare en dimension. Var går gränsen mellan konst och design? Måste det finnas någon gräns eller är det befriande med den uppluckrade gränsen? När det kollektiva medvetandet invaggats i tron att design är en klassmarkör eller kanske ännu något funktionellt, ja då sticker konceptdesignen till som ett ormbett och rör om. För vad ska vi smycka våra hem med designföremålen inte längre är vackra textilier och funktionella möbler från dyra designaffären?

Majoriteten av utställningsobjekten är gjorda på 2000-talet men det finns även föremål som är gjorda på 1990-talet. Den vane besökaren på Nationalmuseum känner också igen Helena Sandströms halsband av äggskal, pärlor och guld från 1997. Det exklusiva halsbandet som bara håller för att användas en gång. Det går tvärt emot den invanda idén om smycken som ska kunna användas ett helt liv och kanske till och med gå i arv. Här tvingas användaren att välja tillfälle för att offra det sköra halssmycket. Eller Thomas Bernstrands Lampa, ”Do Swing” från 1999, som har handtag som gör att det går att hänga i den.

”Konceptdesign” är arrangerad i grupper med teman som ställer frågor kring smak, livsstil omsorg, gränsöverskridanden, kulturella möten, återbruk, designbegreppet och samhället. Att kategorisera föremålen efter rubriker som dessa kan ibland stänga in dem och göra det svårare för olika tolkning. Men bortser man från kategoriseringen som medföljer indelningen så fungerar rubriker som Gränsöverskridande, Kulturella möten och Den andra smaken också som en ingång för betraktarna.

Intressant är att Mats Theselius morotsställ med sina enkla och rena former fått ta plats i kategorin, Den andra smaken. Många av föremålen här är sinnligt utsmyckade, detaljrikt överraskande och med en estetik som är raka motsatsen till morotsstället vars enkelhet istället får bära upp frågan kring designföremålens berättigande. Behövs ett morotsställ? Defyras furubord, under samma rubrik, med grönt underrede av utsågade ekorrar är både funktionellt och sirligt i formen. Det markerar både avståndet från det nordiskt blonda, rena idealet samtidigt som det närmar sig det nordiska via det tidvis så populära möbelmaterialet furu.

Några av föremålen spelar på rädslan och en känsla av obehag. Rodrigo Gutierrez Benavente och Mattias Päres dörr med en massa titthål visualiserar på ett skrämmande sätt utanförskapet. Dörren blir symbolen för landsgränsen eller de osynliga gränserna mellan människor som företräder olika intressen. Titthålen förtydligar gränsen och andas hit men inte längre, du ska veta, se, att så här är det men du får inte delta för dörren är stängd. Rodrigo Gutierrez Benaventes frimärken, där kungen är utbytt mot personer som bär slöja och turban är så geniala, så självklara, en sann bild av Sverige idag. Samtidigt signalerar frimärkena att det är långt kvar till en mångfald och blandning av människor ses som något naturligt och självklart. Även Emma Billbäcks kaninbrynja i järn och silver, sätter sig som en klump i magen, samtidigt som den hårda brynjan skyddar det mjuka lilla djuret ser ut att kunna ha ihjäl det.

Bakom blått elastiskt tyg sticker tiden ut, sekund för sekund är det något som bultar fram under tyget. Det är Albin Karlssons väggklocka, Nu, utan visare, streck eller siffror. Den har placerats under kategorin Folkhälsa där man ställer frågan om det går att designa hjälpmedel inte bara för funktionshinder utan även mot stress och psykiska sjukdomar. Klockan som gestaltar tiden genom att den liksom kryper under huden (tyget) på oss är en stillsam visualisering av fenomenet tiden som allt som ofta rusar fram och stressar tillvaron. Desto högljuddare och brokigare i sitt uttryck är Lagombras ljuskrona gjord av bruksföremål av plast som t.ex. diskborstar och durkslag. Här sparas det varken på färger eller på plast, det lyser kaos parallellt med symetrisk ordning. Massproducerade billiga föremål får fler funktioner samtidigt som massproduktionen och dess följeslagare överkonsumtion och likriktning får sig en känga. Det är kanske också dubbelheten i utställningen som gör den intressant. Många av föremålen lyfter fram och omhuldar företeelser samtidigt som de kritiserar och ifrågasätter.

Det är inte bara bra att Nationalmuseum öppnar upp för en vidare betraktelse av dagens Designsverige, utan det är faktiskt något man kan kräva av en institution som redan varit med och skrivit formhistoria via sin permanenta utställning om svensk designhistoria. Med ”Konceptdesign” har man satt ner foten rakt i den puttrande designgrytan och ger oss betraktare smakprov från det som faktiskt görs just nu. Och om ett sett att läsa design är att se det som ett sätt att kommunicera, att berätta saker, att visualisera dolda normer och värderingar ja då är ”Konceptdesign” en väldigt bra bok att bläddra runt i.

Bilder (uppifrån och ned): Rodrigo Gutierrez Benavente (foto: konstnären), Sanna Hansson (foto: Stefan Wettainen), Jan Borchies (foto: Hans Thorwid)

Adress: Södra Blasieholmshamnen