Konstbokåret 2006

För alla älskare av konstböcker känns 2006 som ett ovanligt hektiskt år, speciellt om man som undertecknad har ambitionen att upprätthålla nolltillväxt i bokhyllan för att inte fullständigt belägras av spännande och intressanta men ack så utrymmeskrävande volymer. Att göra en rättvis översikt av konstbokåret 2006 är givetvis en omöjlighet. Det finns alltid de alster som man av olika skäl underlåter att uppmärksamma, inte på grund av sviktande kvalitet utan helt enkelt därför att utbudet är så stort. I viss mån kan man till och med påstå att det ökat under det senaste decenniet, vilket har flera orsaker. Å ena sidan väljer allt fler konstnärer att publicera sig i bokform, där boken blir en del av ett konstprojekt och i vissa fall liktydigt med själva konstprojektet. Å andra sidan har också boken som kommunikationsmedel kommit att passa allt bättre i par tillsammans med ett samtida konstskapande, som ofta har sin tyngdpunkt på kommunikation, diskussion och agerande i ett tydligt definierat kulturellt sammanhang (ibland även stick i stäv med vad majoriteten uppfattar som det ”tillåtna”).

Konstböcker har av traditionen ofta kommit att förknippas med egenskaper som stort format, påkostat tryck, färgbilder och sofistikerad layout. Men en av årets viktigaste konstböcker innehåller inget alls av detta. Ola Billgrens ”Måleriets liv och död” (Propexus) är en uppföljare till den tidigare utgivna volymen med Billgrentexter, ”Solfjäder”. Redaktörerna Douglas Feuk och Staffan Holmgren har denna gång koncentrerat sig på brev, essäer och kortare betraktelser tillkomna under Ola Billgrens tio sista år i livet. Grått omslag, inte en enda bild, en layout som ger DDR-vibbar. Men vilket färgsprakande, energiskt och engagerat innehåll! Billgren var livet igenom en skrivande konstnär, och de ämnen som fångade hans intresse – oftast andra konstnärers arbeten och livsöden – har en lika stor bredd som generositet, från Tizian och Rembrandt till Richter och Cindy Sherman. Billgren tillhörde inte dem som närmar sig de gamla mästarna med andaktsfull vördnad, tvärtom. Han betraktar dem som samtida kolleger, och ger sig utan att tveka in i en diskussion med dem om samtida måleriska problem, något som upptog en stor del av Billgrens tankeverksamhet. Hans egen konstnärliga karriär sammanföll med en period i konsthistorien när modernismen gled över i postmodernism, och där gamla uttrycksformer som måleriet kom att ifrågasättas. För Ola Billgren tycks detta vara något helt naturligt: målare har i alla tider brottats med den förskjutning av verklighetsbilden som nya medier och tekniker medför, och att hålla en levande dialog igång med denna dynamik är nödvändig för att man inte skall stelna i gamla former. ”Måleriets liv och död” bär vältaligt vittnesbörd om en konstnär som levde som han lärde, och som aldrig tillät dogmerna och konventionerna att kväsa nyfikenheten.

En samtida med Ola Billgren, koreografen Margaretha Åsberg, är föremål för antologin ”Hänryckning och ohygglighet” (Carlssons). Åsbergs danskonstverk från 80- och 90-talet kom att utgöra fokus för många av de konstnärliga strömningar som vuxit fram under 60- och 70-talet, och berättelsen om hennes gärning är därför också ett stycke modern svensk kulturhistoria. Till detta bör också läggas det faktum att Åsbergs talrika samarbeten med konstnärer som Jan Håfström, Bård Breivik, Anders Widoff, Sivert Lindblom, Håkan Rehnberg, Johan Scott och flera andra också innebar ett aktivt breddande av bildkonsten till nya rum och nya sammanhang, främst den vitala utominstitutionella sfären. Boken vågar sig på greppet att söka tala till flera smakriktningar, vilket betyder att intervjuer och personliga minnen blandas med kulturhistoriska och dansteoretiska texter på en förhållandevis hög nivå. För den som inte tidigare stiftat bekantskap med Margaretha Åsbergs fascinerande scenkonst är ”Hänryckning och ohygglighet” en gedigen introduktion till den samtida dansens väsen, och för dem av oss som faktiskt var med då det begav sig under 80-talet ger den en nostalgitripp med intelligens. Enda kritiken kan riktas mot den något spartanska bildmaterialet, som känns lite väl snålt tilltaget när det handlar om en av våra mest visuellt kompetenta koreografer.

Ett överdåd av visualitet hittar man däremot i Mark Gisbournes ”Berlin Art Now” (Thames & Hudson). Konstkritikern Gisbourne har denna gång slagit följe med fotografen Jim Rakete, och gjort en serie ateljébesök hos konstnärer med den gemensamma nämnaren att de alla är aktiva i Berlin. Gisbournes framställning skall ses mot bakgrunden att drömmen om Berlin som Tysklands framtida ekonomiska och kulturella centrum numera är enbart – en dröm. Visst finns ett övermått av kulturella aktiviteter och experiment i staden, men finansiellt befinner den sig sedan flera år tillbaka i ett tillstånd av permanent bankrutt. Gisbournes bok försöker sig dock inte på en analys av omständigheterna bakom Berlins dragningskraft på konstnärerna, och hans konstnärsporträtt ligger på en jämn introduktionsnivå. Vissa av konstnärerna är knappt kända i vår del av världen, och då tas informationen tacksamt emot. Men om mer kända konstnärer som exempelvis Mona Hatoum och Tacita Dean har redan mycket bättre och mer uttömmande texter skrivits. Bokens behållning ligger då snarare i Jim Raketes foton, som lyckas med konststycket att kombinera det traditionella poserandet med en spontan nyfikenhet på små detaljer i ateljéinteriörerna: en sovsäck här, en tejprulle där, eller bara speglingen av omvärlden i ett ateljéfönster.

När man talar om konstnärsporträtt är det omöjligt att undgå årets böcker av Peter Johansson och Ulf Rollof. I samband med Peter Johanssons stora utställning ”Kunglig Majestät Pluralis” på Kulturhuset i Stockholm gav han ut en bastant lunta (distribuerad av Bokförlaget Arena) som sammanfattar hans konstnärskap fram till dags dato. Och här finns (nästan) alla Peter Johansson-klassikerna med, från biblioteket av PVC-rör på Galleri Enkehuset i Stockholm till de styckade och förpackade dalahästarna, hembygdsmuseet i Nässjö, skinnskallarna på sin flotte i Münster och de kurbitsbroderade nynasseuniformerna. Johansson må stundtals vara en fridstörare, men en hängiven och kärleksfull sådan. Det finns knappt någon konstnär som kan mäta sig med honom när det gäller att i konkret handling dissekera svenskheten och vår motvilligt romantiska hållning till arvet från allmogesamhället, alltsammans med ett bibehållet gott mod.

Ulf Rollofs bok ”Sövd” (Atlantis) omspänner en betydligt kortare period i konstnärens liv, åren 2004-2006. Bakgrunden är djupt traumatisk. Konstnären drabbades nämligen av konstanta smärtor och nedsatt rörelseförmåga till följd av en misslyckad ryggoperation. Arbetet med ”Sövd” blev ett sätt att bearbeta det egna livsödet, men också att hitta vägar bortom kroppens begränsningar och att mobilisera de mentala krafter som gör att nya dimensioner av verkligheten blir synliga. Bilderna i boken är kliniskt skarpa, nästan obarmhärtigt sakliga i sin tydlighet. Och här finns inte ett spår av självömkan eller uppror mot ett orättvist öde, snarare en fascination inför relationen mellan kropp och själ, läkande och nedbrytande krafter. Idag är konstnärens hälsotillstånd förbättrat, men ”Sövd” framstår som ett kraftfullt stycke personlig besvärjelse, dock utan att fasta i det alltför privata.

Men konst – och konstböcker – behöver inte apostrofera de stora livsfrågorna för att nå ett verkningsfullt uttryck. Björn Larssons ”Mitt i naturen” (Journal) består av bilder från en av de mest tankeväckande – och roliga – utställningar jag sett i Stockholm under det senaste decenniet, visad på Life Gallery 2002. Larsson bilder av djur och natur ansluter sig helhjärtat till den estetik som odlas ibland annat TV:s naturprogram. Saken är bara den att motiven är helt artificiella, och fångade av Larssons kamera under besök på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Naturen i hans tappning är helt enkelt alltför perfekt för att kunna vara sann, och det är temat som Magnus Bärtås också analyserar i bokens kunskapsrika text. Biologiska museet med dess omsorgsfullt uppbyggda dioramor är uttryck för en folkbildningstanke som växte sig stark kring sekelskiftet, nämligen att storstadens befolkning skulle få möjlighet att uppleva djurlivet i naturen utan att egentligen behöva bege sig utanför stadens tullar. Men där finns också konturerna av ett privat projekt bedrivet av museets grundare Gustaf Kolthoff. I hans värld fanns det inget mer naturligt än de (oftast egenhändigt) avlivade och uppstoppade djuren. För Kolthoff var snarast den autentiska naturen ett hinder på vägen mot fullkomning, och det är denna återspegling av en skruvad idé om ursprunglighet i pedagogikens tjänst som Björn Larsson ger sin egen version av.

Alla listor brukar innehålla en topplacering, så även denna. Och jag behövde inte leta länge detta år för att hitta min listetta. Enbart genom att hålla Helena Blomqvists bok ”The Dark Planet” (Knäpper + Baumgarten) väcks visuella lustkänslor av sällsynt slag. Blomqvists fotograferade dioramor låter oss blicka in i en mörk värld, där dramatiska moln tornar upp sig och himlen fylls av olycksbådande flygmaskiner. Blomqvists starka kvinnogestalter har denna gång fått sällskap av en betydligt mer vemodig figur, damen med rollator som till slut blir liggande livlös ute i naturen, men först efter det att hon tagit sig en upprorisk sista svängom på isen med konståkningsskridskor på fötterna… Sällan har form och innehåll matchat varandra så väl som i denna raffinerade och vackra bokproduktion.