Liljevalchs konsthall, Stockholm: ”Konstfeminism” (16/6-27/8)

Ibland är det en trevlig sysselsättning att spekulera lite kring vad i samtiden som man kan räkna med kommer att framstå som historiska händelser om 50-100 år. På konstens område är detta särskilt komplicerat, vilket en titt i konsthistorien visar. För hur många medelmåttor har inte av sin samtid upphöjts till genier, och hur många nydanare har inte bespottats av samma självutnämnda förståsigpåare? Just därför skall jag våga mig på en riktigt kategorisk profetia, nämligen den att eftervärlden med all sannolikhet kommer att betrakta de senaste 25-30 åren som de kvinnliga konstnärernas stora genombrott. Nu är jag inte ute på särskilt djupt vatten när jag fyrar av denna utsaga. De flesta med insikt i konsthändelserna under de senaste 50 åren är nog överens om att det förhåller sig på det sättet. Faktum är att 80- och 90-talets postmoderna uppgörelse med den åldrande modernismen till sin mest intressanta del bars upp av kvinnor, som levererade en alternativ bild av den bildverklighet som männen – medvetet eller omedvetet – gjort till norm för vad som är konst.

All historia har dock en förhistoria, och det är i första hand den som utställningen ”Konstfeminism” söker ringa in. Utställningen är en ambitiös samproduktion mellan Liljevalchs konsthall, Dunkers Kulturhus och Riksutställningar. En drivande kraft har varit författaren och konstvetaren Barbro Werkmäster, med djupa kunskaper i kvinnornas konsthistoria. Det avspeglas även i utställningskatalogen, som har karaktären av en fristående krysspejling av feministiska strategier i de senaste 30 årens svenska konst. Att en så stor del av utställningen ägnas åt 70-talet är ingen slump. Det under en tid så föraktade politiska 70-talet har på senare år fått en renässans, inte minst därför att beskrivningen av konstens historia frigjort sig från det enkelspåriga perspektivet och i stället kommit att bejaka förekomsten av parallella utvecklingslinjer. Det har också gjort att konstnärskap i skymundan plötsligt fått träda fram i hela sin rikedom, vilket inte minst ”Konstfeminism” geren hel del bra exempel på.

”Konstfeminism” innehåller så många enskilda teman och utvecklingslinjer, att det både som publik och kritiker är en herkulisk uppgift man tar på sig om man försöker bena upp dem och sätta dem i sammanhang till varandra. Utställningsarrangörerna har gjort sitt bästa, och strukturerat sina teman rumsvis, ett gammal och beprövat grepp som fungerar men alltid löper risken att göra konstupplevelsen lite väl fyrkantig. Det gäller dessvärre också en del av verken från det 70-tal som utgör utställningens stomme. De textila arbeten som under denna period utfördes av konstnärer som Sandra Ikse, Maria Adlercreutz, Bibi Lovell, Elsa Agélii och många andra innebar ett genombrott för kvinnors vardag som konstnärligt råmaterial, men motiviskt har många av verken gnagts av tidens tand och känns idag mer som illustrationer av decenniets politiska agenda än som inkörsportar till en spännande och aktuell diskussion.

Detsamma gäller mycket av den grumliga könsmystik som vävts – och vävs – kring fruktbarhetsgudinnor, jordmödrar och öppna sköten. Både denna och agitationskonsten måste dock förstås mot bakgrunden av det faktum att även vänsterrörelsen i skymundan vårdat sina patriarkala strukturer, något som kan vara värt att minnas i tider när förmenta radikaler åter sluter diverse kvinnoföraktande regimer och grupper till sitt bröst med deras ”antiimperialism” som ursäkt. Det handlar med andra ord om att sopa för egen dörr, vilket många av kvinnorna i pionjärgenerationen tvingades göra innan de gick vidare till andra och mer stimulerande uppgifter. För som alltid är det dubbeltydigheterna, det ambivalenta och det intellektuellt utmanande som griper tag i betraktaren och ruskar om. Sådana utmaningar fanns redan från allra första början. Annika Liljedahls textilskulptur ”Dyka i marsipan” med dess surrealistiska sammelsurium av kvinnliga kroppsdelar, Gittan Jönssons euforiskt upproriska ”Diskkasterskan” och Anna Sjödahls lågmälda men krypande obehagliga rapporter från vardagshelvetet låter sig inte inordnas i någon snäll, konsthistorisk tradition. Detsamma gäller även i högsta grad Lena Cronqvists numera klassiska ”Madonna”, som effektivt tar död på modersmyten: i röran av tomma mjölkförpackningar, fruktskal och halvätna kaviarsmörgåsar förenas mor och barn i en omfamning som mest av allt liknar ett kvävningsförsök.

”Konstfeminism” är dock inte liktydigt med ”könskamp”. En vattendelare i konstfeminismens utveckling utgörs av postmodernismen, där inte bara ”låga” motiv (som de manliga modernisterna undvikit) blev legitimt konstnärligt arbetsmaterial utan hela könsbegreppet ifrågasattes. Denna kritiska analys röjde vägen för en hel våg av konstnärer som tog sig an könet som social konstruktion, och som tog den manliga blicken som utgångspunkt för kritiken av konstsystemet som sådant. Konstnärer som Maria Friberg, Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson och Maria Miesenberger visade i sina 90-talsverk med förhållandevis enkla och lågmälda medel hur mycket av våra bildkonventioner som också är könskonventioner. Med avstamp i problematiseringen av detta förhållande har även manliga konstnärer börjat ägna sig åt reflektionen över maskulinitetsbegreppet, och det är insiktsfullt av utställningsarrangörerna att man låtit konstnärer som Lars Nilsson, Martin Sjoberg och Tobias Bernstrup presentera sina verk inom den konstfeministiska ramen. Måhända kommer vi om 50 år att tala om dem som pionjärerna för en era av manliga konstnärer som på djupet gjorde upp med gubbväldet. För i tider där unga tjejer anger Victoria Silvstedt som en bra rollmodell och unga killar tycker sexistiska rap-texter är höjden av coolhet ligger onekligen en del jobb framför oss, man såväl som kvinna.

Läs även Lena Karlssons Gå och se-text om "Konstfeminism" på Dunkers Kulturhus!

Bilder (uppifrån och ned): Annika Liljedahl, Anna Sjödahl, Tobias Bernstrup

Adress: Djurgårdsvägen 60