Konstakademien, Stockholm: Kungl. Konsthögskolans Avgångsutställning 2006 (24/5-11/6)

De högre konstutbildningarnas avgångsutställningar brukar markera avslutningen på konstsäsongen. De senaste åren har det också handlat om en verklig sista urladdning, åtminstone om man talar om magisterelevernas prestationer vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Från en ganska försiktig position på 90-talet och början av 00-talet började man för ett par-tre år sedan ta ut svängarna ordentligt, och producera utställningar där både de enskilda verken och presentationen som helhet gav ett mycket mer offensivt intryck. Det återspeglades även i den publika attityden: ett år satsade man till och med på ett ganska proffsigt ”informationscenter” för besökarna.

I år har en tämligen drastisk förändring genomförts, i och med att utställningslokalerna på Konstakademien vid Fredsgatan upplåtits enbart för avgångselevernas verk. På papperet låter detta inte så dumt – mer utrymme åt var och en, kort sagt. Men praktiken talar dessvärre ett annat språk. Årets Avgångsutställning har blivit en rätt så gles och till synes okoordinerad historia, där innovationslusten vad gäller presentationsformerna lyser med sin frånvaro. Resultatet har blivit en utställning så att säga mitt i gatan, som inte avviker så särskilt mycket från hur samlingsutställningar med yngre konstnärer brukar se ut ett par år in i karriären. Med få undantag är den övergripande principen ordning i ledet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig: om inte konsthögskoleeleverna tar ut svängarna ordentligt, vem skall då våga göra det?

Professor Peter Hagdahl pekar i förordet till utställningskatalogen på det faktum att elevernas situation nuförtiden avviker rejält från vad som var praxis för tiotalet år sedan. Idag är utbudet av olika högre utbildningar större, de unga konstnärernas internationella erfarenheter djupare och utställningsmöjligheterna större i och med tillkomsten av nya, fristående gallerier och diverse konstnärsdrivna utställningsrum. Kraven på magistrarnas insatser blir därmed av naturliga skäl större, inte minst från en publik som stiftat bekantskap med dem genom flera offentliga presentationer av deras verk redan under utbildningstiden. Även här är årets Avgångsutställning lite av ett mysterium, eftersom flera av utställarna definitivt gjort starkare presentationer på sina separatutställningar i elevgalleriet på Skeppsholmen än på själva Avgångsutställningen.

En orsak kan förstås vara att dagens unga konstnärer ofta rör sig i ett antidramatiskt tonläge som, i tidens tecken, ligger mycket nära det vardagliga och som skyr de svulstiga gesterna och de stora orden. Men det är dock inte hela förklaringen. Det finns många exempel på konstnärer som arbetar i detta konstnärliga lågfrekvensområde, utan att resultatet fördenskull känns slätstruket. Överväldigad av frågor blir man till slut nästan benägen att tolka årets Avgångsutställning som en kollektiv, tyst protest mot konstvärldens alltmer frenetiska jakt på nästa generations fixstjärnor.

Med detta sagt kan man ändå konstatera att utställningen innehåller en hel del verk som i sitt lite försiktiga format vart och ett är värda sin mässa. Anna Arsjö visar bland annat ett par halvstora fotografier av människor på en dimhöljd strand, ett i och för sig konventionellt motiv som hon trots allt lyckats göra till något spännande och mångtydigt, till en visuell fallucka där realismen tappar fotfästet och stupar ned i ett mer eller mindre formlöst intet. Även Markus Ekeblad tangerar intet i sina suggestiva målningar, som på den absoluta gränsen till kitschen lyckas kommentera både verklighetens sönderfallande karaktär och själva det traditionella måleriets kraschlandning som är förutsättningen för ett verkligt nyskapande.

Måleriets situation är också något som upptar Christoffer Paues intresse. I ett av Avgångsutställningens bästa verk blandar han realistiska och abstrakta bilder – även en videoskärm har sprängts in – för att plotta ut de svaga signalerna från ett skeende som är på flykt bort från strukturerande element som ordning och mening. Susanne Vollmer kämpar också med strukturernas förestående sönderfall i en installation där föremål och teckningar tvinnas samman i en organisk väv som är ömsom hotfull, ömsom härligt absurd.

Just upprätthållandet av en skenbar balans mellan formell ordning och kaos går igen hos flera av de övriga utställarna. Ida Selbing kombinerar ett tämligen våldsamt videoverk och en stram, arkitektonisk konstruktion i en installation som hade fungerat ännu bättre i större format med ordentligt ljud, men som ändå förmedlar en tydlig känsla av en balansgång på randen mellan samband och sammanbrott. Gosia Kurdziel ger sig i kast med systemtänkandet på en konsthistorisk nivå när hon arbetar med Tessins gipsavgjutningar av kända konstverk, objekt med en framträdande roll i Kungl. Konsthögskolans egen historia. Kurdziel gör dock Tessins avgjutningar till ett slags utbytbara pusselbitar som kan passas in lite var som helst i den kulturhistoriska redogörelsen, helt beroende på vilka konstteoretiska brillor man väljer att ta på sig.

Ingen avgångsutställning är emellertid komplett utan sin specielle fridstörare. I år fylls denna roll av Daniel Johansson, som med sin Martin Creed-parafras sveper det självsäkra smilet från konstkritikerns läppar. Johansson har byggt en helt mörklagd box, inuti vilken besökarna trevar sig omkring utan mer ledljus till förfogande en än en svagt lysande diod i fjärran. Plötsligt fyras en blixt av, och ett föremål blir synligt för en kort stund. Men ju längre man stannar inuti boxen, desto mindre klar blir man över vad det egentligen är man sett. Slutet på kritikerns tolkningsföreträde? Man kan aldrig så noga veta.

Bilder (uppifrån och ned): Markus Ekeblad, Gosia Kurdziel, Ida Selbing, Susanne Vollmer

Adress: Fredsgatan 12