Kungl. Konsthögskolan, Stockholm: Examensutställning 2007 (24/5-10/6)

”5 minuter till midnatt” har man valt att kalla årets upplaga av Kungl. Konsthögskolans examensutställning. Titeln syftar eventuellt på den s.k. domedagsklockan, som forskarna använder för att illustrerar hur långt från ett fullskaligt kärnvapenkrig världen befinner sig vid en given tidpunkt. Senast domedagsklockan justerades fram var i januari 2007 (den direkta orsaken var Irans och Nordkoreas kärnvapenförehavanden), och den står just nu på 5 minuter före midnatt. En inte full lika krigisk tolkning är förstås sagan om Askungen, där det 5 minuter före midnatt börjar bli hög tid för henne att ta sig från balen innan sanningen om henne avslöjas för den hänförda prinsen. Och det är kanske just så man kan uppfatta en examensutställning, som sista sköna versen innan verklighetens hårda klang slår mot de nybakade konstmagistrarnas sköra drömmar.

I år är antalet examinander påfallande få, bara 16 stycken, varav Simon Goldin (i par med Jakob Senneby) presenterar sitt fascinerande projekt ”Looking for Headless” separat den 30 maj. Det gör att utställningen blivit mycket spatiös. Det finns gott om utrymme för de unga konstnärerna att breda ut sig, och därmed även många möjligheter att skapa en spännande rytm i utställningsrummet. Det är tyvärr något man inte tagit tillvara så särskilt bra. Utställningen är ytterst konventionellt presenterad, vilket känns lite synd. Skillnaden är härvidlag ganska stor i jämförelse med tredjeårselevernas infallsrika utställning på Gamla Riksarkivet för en tid sedan! Flera av verken hade tjänat på att få en presentation som avviker från den gängse normen.

Jesper Nyréns verk är ett exempel. Hans måleri ter sig vid en första anblick som en övervintrad konkretism, men tränger man in i hans projekt visar det sig tvärtom att han gått mycket realistiskt tillväga, och helt enkelt målat av den bild av världen som förmedlas via ett prisma. Den poängen kommer lite bort i Konstakademiens jättesal. Detsamma gäller i viss mån Sara Olaussons små textila skulpturer av i tur och ordning en fästing, ett kärnkraftverk och en begravning. De presenteras tillsammans på ett podium, men hade tveklöst lyfts fram på ett mer övertygande sätt om man tagit tillvara den överraskningseffekt som finns i deras kombination av småtrevlighet och obehag. Även Frida Tebus verk hade kunnat må bra av en mer koncentrerad presentation. Den som sett hennes tidigare verk förstår att de skulpturer av mineral hon visar ingår i en större helhet, som man tyvärr förblir ovetande om när de ställs ut med enbart några texttavlor som bihang.

En annan slags problematik drabbar Karin Brantmarks spännande måleriinstallation, som kombinerar två diptyker på MDF med omsorgsfullt tillskurna bitar av heltäckningsmatta. Åtminstone dagen efter vernissagen var ljussättningen i utställningsrummet så pass bristfällig att något av effekten med den annars intressanta presentationen gick förlorad. En som däremot inte slarvat med ljussättningen, snarast tvärtom, är David Myrvold, som visar en av utställningens mest suggestiva verk, måleriinstallationen ”Kain och Abel”, som låter influenser från Jan Håfström möta en Dan Flavin-inspirerad minimalism i en väl genomtänkt arkitektonisk infattning.

Även Christina Schippa tycks ha tagit sig en ordentlig funderare innan hon iscensatt ett barndomsminne i installationsform. Med mycket enkla medel förmedlar hon ett helhetsintryck som spelar på (nästan) alla sinnen samtidigt. Som så ofta är det de enkla lösningarna som ger de stora upplevelserna. Enkelhet är också något som styrt Linda Jansson i arbetet med sin presentation, som kombinerar video och mekaniska skulpturer. Hennes tema är den maskinella upprepningen, men i hennes verk blir den mekaniska rörelsen en spegelbild av den principiella perfektionen, den som vi alla tror oss kunna uppnå men alltid befinner oss på så långt avstånd från.

Det finns inte mycket av interaktion med publiken i årets examensutställning, vilket är lite konstigt. Just interaktionen i både det reella och virtuella rummet är ju en komponent som betytt mycket för konstens förändring under det senaste decenniet. 2007 års examinander är mot denna bakgrund högst konventionella i sina uttryck, möjligen med undantag för Simon Caringer som byggt en ”ljudvägg” där besökaren kan forma in egen ljudupplevelse (under utställningstiden fungerar den dessutom som performancescenografi). Det finns säkert en del gallerister, kritiker och konstälskare som känner glädje inför upptäckten att eleverna vid Kungl. Konsthögskolan tagit ett steg tillbaka in i den konstnärliga traditionen. Jag är dessvärre inte lika övertygad om att det är något att hurra över.

Bilder (uppifrån och ned): Frida Tebus, Sara Olausson, Christina Schippa, Simon Caringer

Adress: Fredsgatan 12