Galleri Magnus Karlsson, Stockholm: Klara Kristalova (17/1-25/2)

Det sägs att det första vi gör när vi träffar en ny människa är definiera hennes kön. Först där efter tar vi till oss övriga saker som exempelvis social tillhörighet, kroppsform, språk och röst. För att förstå världen måste vi kategorisera den, och därefter fylla dessa kategorier med föreställningar och fakta. Även inom konsten har man definierat olika kategorier eller genrer som t.ex. skulptur, installation, bild eller konsthantverk för att och sedan utifrån dessa förstå och läsa det vi ser.

Men vad händer när vi inte kan kategorisera ett verk direkt, om det vi ser är ett konglomerat av flera konstnärliga uttryck? Ja, då får vi finna andra sätt att närma oss konsten. Det kan exempelvis handla om att gå på den känslan som dyker upp inom oss när vi konfronteras med verket; allt kanske inte behöver intellektualiseras i ett första skede.

Det denna alternativa väg som Klara Kristalova går med sin konst på Galleri Magnus Karlsson, hon dukar upp ett dignande bord av känslolägen. I dunkel belysning står hennes små verk och talar ett språk som vid en första anblick inte är helt självklart. Är det skulpturer eller är det konsthantverk, eller kanske en installation? Men egentligen spelar det ingen roll vilken genre det handlar om, för nyfikenheten drar i oss och det svåra beslutet blir i stället i vilken ände av bordet man ska börja ta för sig. Det blir med en klunga brunglaserade svampar, med titeln ”Familjen”, som sträcker sig mot taket. I mitten av svampfamiljen finns ett huvud till hälften nedtryckt i marken och skymt av svamparna. Är det en symbol för familjens många gånger komplexa betydelse? Familjen som dels kan vara omslutande och trygg dels kan vara nedtryckande och instängande.

Det är intressant och se vilken betydelse sättet att presentera de små ler- och porslinsfigurerna har. Alla tätt samlat på ett långt bord i stället för, som vanligtvis, fördelade på flera podier i olika höjd. Här får man som betraktare dels en överblick över alla figurer samtidigt, vilket skapar en helhetsbild med en massa detaljer, dels tvingas man nära verken för att få ytterligare en titt på de enskilda detaljerna. In- och utzoomningen gör att det hela får flera dimensioner. Hur kan något så småskaligt som Kristalovas byster, träd och svampar ändå förmedla något storslaget? Jo, för att de både på ett skämtsamt men obehagligt sätt lyfter fram de känslor som vi alla någon gång bär på. Vem har inte haft huvudet så fyllt av tankar att det känts som om de inte får plats utan är på väg att sippra ut, som i ”Katastrofen”, där det rinner en brun sörja av ord och tankar ur flickans öron och mun. Eller vem har inte velat försvinna bort från allting och bara gömma sig under jorden, som i ”Naturscen”, där ett par ben försvinner ner bland de mörka bladen?

En replik till ”Naturscen” är ”Undergång”, i blandteknik, som placerats på golvet i galleriets inre rum. Även här ser vi ett par sprattlande ben som motsträvigt försvinner ner bland vegetationen. Installationen är betydlig större än övriga verk och sandhögen och den kaktusliknande växten ger en känsla av att man dras ned i ett torrt och ödsligt sammanhang där helst ingen vill vara. Kanske går det att se verket som kommentar till samtidssyndrom som utbrändhet, vilket ju är en typ av undergång för den som drabbas.

Vid ena långsidan av bordet ser vi en person, ”Letaren”, som är på väg in under bordsduken, och försvinner ut ur blickfånget. Följer vi Letaren runt bordet till den motsatta långsidan hittar vi ”De ruttna”, en trälåda fylld med ruttna äpplen som vid en närmare granskning visar sig ha mänskliga anletsdrag. De skrumpna människohuvudena trängs i lådan och alla får inte plats, en del har hamnat i en hög på varandra utanför lådans kant. Den som letar ska finna men vad är det vi hittar? Klara Kristalovas värld är i alla fall skrumpen och skrämmande.

Ett annat exempel på detta är ”Kyssen”, två hästhuvuden i svart brons vars mular möts i något som liknar en kyss. Det är så vackert, samtidigt som det ger en bitter eftersmak då det inte finns något liv utan bara en förvriden rörelse i hästarna. Det är så de allra flesta skulpturerna känns efter en inzoomning på bordet. Det är ett överdådigt festbord, men med en bismak. I det bortersta hörnet står bysten ”Hålet”, flickan med det lätt nedböjda ansiktet och det långa håret vars mun och ögon är svarta, djupa hål. Här är tomheten så direkt och så ödslig att det kryper i huden.

Det finns en stämning i Klara Kristalovas små historier som har drag av såväl Roger Anderssons teckningar, vilka är fyllda av magi och organiska utsvävningar, och Nathalie Djurbergs burleska filmer. Som tur är finns det inga regler för hur man ska känna lika lite som det finns regler för konstnärliga uttryck. Klaras Kristalovas estetik sträcker sig över flera genrer och känslolägen, för visst är det berättelser om det inre landskapet vi får uppdukade.

Adress: Fredsgatan 12