Nationalmuseum, Stockholm: ”Kroppen. Konst och vetenskap” (3/3 - 22/5)

Det var nog bara en tidsfråga innan det skulle göras en större utställning om kroppen vid en ledande svensk konstinstitution. Det betyder dock inte att utställningar på det temat saknats tidigare. Kroppen och kroppsfunktionerna var under större delen av 90-talet ett tema med starkt inflytande i samtidskonsten. Detta fenomen kan dels tolkas som en – bokstavligt talat – ryggmärgsreaktion mot en alltför långt driven intellektualism i postmodernismens kölvatten, dels som konsekvensen av ett förändrat genusperspektiv, där en tidigare undertryckt kvinnlig synvinkel på människokroppen sattes i centrum. Och visst är det denna sistnämnda insikt som erbjuder ett slags ryggrad för Nationalmuseums stora utställning om kroppen i konst och vetenskap. Man behöver nämligen inte befinna sig särskilt länge i utställningsrummen för att bli varse i hur stor utsträckning kroppen i konsten – och för all del även i sin systerdisciplin vetenskapen – dominerats av manliga ideal och mäns sätt att betrakta världen.

Långt in i vår tid var den ideala människokroppen identisk med den fulländade manliga kroppen. Detsamma gäller den förment objektiva vetenskapen. Inte alltför länge sedan kunde man nämligen konstatera att forskningsresultat om hjärt- och kärlsjukdomar är obrukbara som underlag för att förbättra kvinnors hälsa, eftersom patientgruppen man studerat i stort sett enbart bestod av män. Nationalmuseums utställning bygger på den samling av anatomiska teckningar som finns hos Karolinska Institutet i Stockholm. Utifrån den har intendent Karin Sidén arbetat med konstverk både ur Nationalmuseums egna samlingar och från andra institutioner. Utställningens pedagogik ansluter sig till en metodik som kommit att bli vanlig på de museer som har tunga samlingar att hantera. Att låta konstverk – gärna av samtida konstnärer – kommentera verken ur samlingarna ger i bästa fall nya perspektiv på historien. Är inte resultatet lika lyckosamt fungerar de nyare konstnärliga inslagen snarare som en estetisk glasyr på en ganska torr kaka.

De teman Nationalmuseum valt att fokusera på är emellertid inte särskilt kontroversiella. Den konstnärliga gestaltningen av kroppen, det kroppsliga idealet och relationen mellan konstnärsateljén och laboratoriet är naturliga val om man är intresserad av området som sådant. Och visst har Nationalmuseum lyckats göra en akademiskt gedigen presentation av sitt material. Från Leonardo da Vinci och Vesalius till 1800-talets vaxkopior av skelettdelar och inälvor finns en gemensam och fruktbar ambivalens mellan det strikt naturvetenskapliga betraktelsesättet och konstnärens önskan att bryta igenom alla barriärer som begränsar. När allt kommer omkring är heller inte skillnaden så stor mellan den banbrytande vetenskapsmannen och modernismens dyrkan av den genialiske konstnären. Det är inte en odelad välsignelse. Mängden anatomiskt material är stort, rentav så stort att det delvis skymmer många av de mer intressanta kopplingarna inom utställningen.

En av dessa, som i och för sig tangeras i utställningen, har att göra med det fysiska tuktandet av kroppen i vår kultur, från den tidiga kristna kyrkans kroppsförnekelse till modeindustrins sexualfixerade utlämnande av den intima sfären. På en liten monitor – alltför liten enligt min mening – visas Marina Abramovics performance, där hon i sex timmars tid genom dans driver sig själv till utmattning, ett verk som onekligen gör avståndet mindre mellan medeltida helgonpraktik och samtida konst. Detta effektiva krympande av avstånd sker också när Allen Grubesics video med översvämmande schampoflaskor får samverka med äldre verk som behandlar kroppsvätskor, och detsamma gäller Marc Quinns staty av en amputerad man mitt bland en samling nakna adonisar.

Men alltför ofta känns utställningens koppling till den samtida konsten lättvindigt tillkommen och illustrativ. I den föreläsningsserie som åtföljer utställningen saknas också, märkligt nog, ett perspektiv på den samtida konsten. Ytterligare att stort problem är att utställningen brister ordentligt i referenser till konstverk som kommenterar och analyserar de senaste årens förnyade kroppsfixering sådan den yttrar sig i mode, accessoarer, livsstilar och reklam. Därmed lyckas ”Kroppen” teckna en fascinerande bild av historien, men famlar dessvärre efter den undflyende samtiden.

Bilder (uppifrån och ned): Annika Karlsson Rixon, Per Wizén

Adress: Södra Blasieholmshamnen