Kulturhuset, Stockholm: "Den förbjudna kroppen" (26/2-21/5)

Vad vore bilder utan berättelserna om dem? Lika mycket som det kan vara poänglöst att överföra det som bäst uttrycks via icke-verbal kommunikation till text finns det bilder som vinner på att beskrivas i ord. Felicia Webbs fotografiska studie av barn som lider av extrem fetma är ett exempel på det. Om ”Den förbjudna kroppen” inte hade satts in i ett globalt sammanhang hade den lätt kunnat förvandlas till en freakshow. Att bedöma fotografierna enbart utifrån deras estetiska kvaliteter utan att ta hänsyn till deras inneboende mening vore smått absurt. Som fotografen själv beskriver saken kommer undersökningen först och den konstnärliga aspekten senare i mötet med publiken.

I en tid präglad av makeovermani då till och med konstnärer fettsuger sig - inte direkt för figurens skull men för att göra tvål eller köttbullar av det utsugna fettet - kan det som en motvikt passa bra med ett gammalt hederligt svart-vitt fotoreportage. Felicia Webb tillhör den nya generation av kvinnliga fotografer som arbetar i en humanistisk dokumentär tradition. I sina studier som på olika sätt handlar om kroppen har hon gått från den ena ytterligheten till den andra. 2003 visades ”Kontroll – en fotodokumentär om ätstörningar” på Kulturhuset. Tre år senare läggs resultatet från hennes undersökning om fetma fram. I marknadsföringen av ”Den förbjudna kroppen” som en empatisk studie av barnfetma framgår det tydligt att Webb står på barnens och inte på livsmedelsindustrins sida. Problematiken kring fetma och dess medicinska följdsjukdomar tas på genuint allvar. Hon engagerar sig i sina motiv och vill visa för publiken hur illa det ligger till. Vissa fotografier är behjärtansvärda, till exempel bilden av pojken som måste sova med syremask för att inte sluta andas under sömnen. Men trots fotografens engagemang i sina motiv är hon stundtals farligt nära gränsen för det etiskt försvarbara. Är det till exempel nödvändigt att i vidvinkel förstärka ett redan kraftigt överviktigt barns valkar? Eller att ur grodperspektiv ta en bild på tjocka barn som ohämmat glufsar i sig hamburgare? Även om man just i detta fall kan få en känsla av att både fotografen och barnen driver med publikens eventuella fördomar är syftet med ”Den förbjudna kroppen” inte i första hand att skapa motbilder eller krossa fördomar om överviktiga människor. Och frågan är om inte fotografens tendens att skruva upp den i sig redan extrema problematiken ytterligare ett snäpp riskerar att snarare bidra till att väcka avståndstagande än empati. Till Webbs pluskonto hör att hon håller regelbunden kontakt med sina undersökningsoffer. En annan verbal räddningsplanka är påståendet att hon inte vill vara ”kroppspolis”.

Flickorna och pojkarna på bilderna står verkligen i kontrast till de svältande barnen i Afrika som vi som gick i skolan på 70-talet skulle tänka på när vi inte orkade äta upp maten. Fotografiernas tema kan också sättas i samband med ett konstverk som ställdes upp på Stortorget under Skåne Social Forum i Lund i februari 2006. Den danske konstnären Jens Galschiots bronsstaty ”Survival of the fattest” föreställer bl a en smal fattig man som bär en kraftigt överviktig kvinna, en symbol för Justitia, på sina axlar. Men trots att det fortfarande är så att den ena delen av världen svälter medan människor i den andra delen håller på att äta ihjäl sig, är fetma inte något som endast förekommer i privilegierade länder. Enligt WHO håller det till och med på att bli en global epidemi. Problemet uppstår då utvecklingsländerna anammar osunda matvanor från väst. Boven i dramat är matkedjor som McDonald’s. Tonvikten i ”Den förbjudna kroppen” ligger på barnfetma i USA. Men Webb visar med sin kamera att överviktsproblem även förekommer bland till exempel maorier, aboriginer och amerikanska indianer. Genomgående i den ansenliga textproduktion som omger utställningen trycker hon på att fetma och dess följdsjukdomar är ett globalt samhällsproblem. Men just i samband med överviktsproblematiken hos dessa tre helt olika ursprungsbefolkningar nämns plötsligt den genetiska uppsättningens betydelse som en av förklaringarna. Utan att för den skull bortse från att individer har olika benägenhet att lägga på hullet än andra är då en annan mer legitim förklaring, som också nämns, den om en samhällsrelaterad förändring av beteendemönster och matvanor. Någonstans i övergången från en livsstil till en annan byttes grönsakerna i kosten helt enkelt ut mot hamburgare, och fysisk rörlighet mot bilåkande, tv-tittande och datorrelaterade aktiviteter. Men trots att det ser mörkt ut ibland fäller Webb varken någon genetisk eller samhällelig deterministisk dom över sin huvudsakliga undersökningsgrupp, barnen. Belysningen av problematiken ur ett mer beteendeinriktat socialkonstruktivistiskt perspektiv betyder att det åtminstone i teorin finns en väg ut ur Michelingubbsdräkten. Även om det i de flesta länder på jorden i praktiken bara gäller de barn vars föräldrar har råd att skicka dem på behandlingsläger, innebär det också att ansvaret inte enbart ligger hos föräldrarna eller det individuella barnet utan snarare hos samhället och livsmedelsindustrin.

Adress: Sergels torg