I samband med Lena Cronqvist känns dock hela cirkusapparaten malplacerad, lite som att befinna sig i orkanens öga, vilande i fullkomlig balans med vindarna ylande i det absoluta grannskapet. På det hela taget verkar den latenta hysterin kring hennes utställningar aningslös. Hennes bilder är knappast dekorativa, och de är minst av allt ofarliga. Somliga skulle uppfatta Lena Cronqvists måleri som naivistiskt, men inget kunde vara mer fel. Hela hennes konstnärskap genomsyras av ett gediget, måleriskt hantverk som inte stiger åt sidan för några svepande försök till klassificeringar. Närheten till barnets och barndomens bildvärld har alltid funnits där, men perspektivet har målning för målning, utställning för utställning, oavlåtligt närmat sig det stadium av erfarenhet och visdom som vi ofta brukar omskriva med begreppet "vuxen", men som kanske i själva verket är ett tillstånd beläget utanför livscykelns kurvatur. 

Med sin nya utställning väljer Lena Cronqvist att placera sig mitt i ett estetiskt vägkors, och överlåter därmed åt oss medtrafikanter att hitta en väg förbi eller tålmodigt invänta fri passage. Flertalet av motiven känner vi igen från de tidigare utställningarna: flickan, systern, katten, föräldrarna. Men denna gång har någonting hänt. Ett fönster - åtminstone en lucka i taket - har slagits upp mot den oändliga himlen, och den friska luften strömmar in, luften som svalkar heta ångestdrömmar och gör tanken både sprallig och klar. Tre stora bronsskulpturer - större än "naturlig" storlek - föreställande grimaserande småflickor tar emot utställningsbesökaren. Även en serie mindre skulpturer lipar eller gör fula miner med en trotsig, uppnosig attityd som berättar om att tiden av svårmod och grubblerier hamnat i ett annorlunda ljus. Givetvis har mörkret inte skingrats i en handvändning och de personliga knutarna lösts upp. Men plötsligt är det legitimt att räcka lång näsa åt traumat, att göra uppror mot psykologins envälde med en livsbejakande sorglöshet som är barnets rättighet. 

I ett antal stora målningar slår dock allvaret ned som en svart blixt. Två småflickor betraktar de vuxna (inte nödvändigtvis föräldrarna) som likt förkrympta trasdockor ligger framför dem på ett bord, vilket för tankarna till såväl dissektion som obduktion. I några av scenerna förbereds till och med tvångsmatning, en åtgärd som förefaller oundviklig eftersom vuxendockorna bokstavligt talat är handlösa. Men att tillkämpa sig makten över det egna ödet behöver inte automatiskt vara förknippat med hämndlystnad eller kamouflerad sadism. När Lena Cronqvist i en briljant serie teckningar porträtterar sig själv, vilt grimaserande och illmarigt leende, slår hon en väldig bro mellan barndomen och vuxenvärlden. Inte minst i detta projekt finns en längtan och vilja till försoning, utan att fördenskull bortrationalisera konflikterna. En bro byggd av sådant virke håller för många tunga transporter, även de som innehåller ett människolivs samlade drömmar, besvikelser, sorger och glädjeämnen.