Galleri B2, Stockholm: Linda Petersson (20/4 – 30/4)

Himmelen, titeln ligger lallande i munnen. Man kan också säga himlen, men det är inte alls samma sak. Himmelen minner om gammalmodig salighet. Man lyfter blicken och den är där, då som nu i evigheters verklighet, så och på fotografiet. Bilden på molnen inleder Linda Peterssons fotosvit. Att hon vågar. Det banala, det allestädes närvarande och söndertittade. Cumulusarna tussar fram, allt är som vanligt. Tills man tänker efter: de är ju väldiga! Och så bedrägliga med sin ombonade uppsyn. Det är inte heller en ny reflexion, men den räcker varje gång till en chockartad upplevelse. Dessutom kan man se efter vad de liknar, luddvalkar från en torktumlares filter. Även med huvudet i det blå tas man ner på jorden. Snabbt går det också, man störtar ner till marken och Döden, det är den andra bilden.

En krossad duva. Till skillnad från oss lever duvorna mestadels där uppe och kommer ner när de dör. Då kommer de verkligen ner, duvan ser ut som om den hade gnuggats in i asfalten. Den är brutalt, nästan dråpligt, tillplattad. Blod, brosk, mat, hjärna, inälvor. Petersson konstaterar lakoniskt att så här är det, men inte utan fascination. Klart man måste gå närmare och titta. Med spjärn mot fågelkroppen bär det så återigen upp till nästa bild. Det är som en gungande psalm: först himmelen sen duvan, jorden och Helig. Så heter den tredje instansen och då har det hunnit bli kväll. Aftonrodnad i skyarna och ovanpå detta ett stort kryss i duvgrått.

Jättevingar, stor ängel, x för det okända i en ekvation, X-kromosomen som bär de flesta av våra arvsanlag? Jag vet också att det är strecken efter ett flygplan men varför har de flugit så brant uppåt i kors och varför fortsätter inte linjerna, har det varit en flyguppvisning? Kanske inte flyg, men likväl en uppvisning har människor för sig varje dag när de bestämmer sig för det ena eller det andra och markerar med ett kryss, den här himmelen tack. Så kommer kvällen och då finns krysset fortfarande kvar, vårt Andreaskors och tillika järtecken som vi själva skapat. Petterson rör sig bland förebud och in i den kristna existentialismen. Dessa teman har hon kretsat kring tidigare men aldrig varit lika nära en annan kollega som nu. Johan Thurfjells första utställning på Natalia Goldin Gallery bars också fram av himlar, tro, undran och tillförsikt och hade den träffande titeln ”Reach Out and Touch Faith”.

När man räcker ut handen här och mot nästa bild är det som om man ville känna ifall tvätten hunnit torka. Ren är den i alla fall, det kan man läsa bland titlarna, men inte vit utan svartblå. Underkläderna och strumporna hänger i mörka rader mot vitt kakel och bildar en färgmässig tvärtomparallell till Himmelen. Tvätten förefaller också märkligt svävande tack vare den ovana synvinkeln. Snett underifrån, väggen hursomhelst, man tumlar runt i rymden, i bilden. Annars står man i det nya galleriet B2 och det är här som deras källarlokaler verkligen kommer till pass. Lågt i tak, rör i taket, bra kontrast till himlarna och precis som det ska vara i en tvättstuga. Sedan sin avgångsutställning från Konsthögskolan i fjol har Petterson alltså tvättat, och det är synd. Där visade hon upp ett par blodiga trosor så som jag aldrig har sett blodiga trosor förut. Det var en djuriskt drabbande och emblematisk bild och den fastnade i flera tidningar. Nu finns tyvärr inte samma emfas, den har ersatts av ett mycket vagare sökande, dock med stor medvetenhet i färgval och linjespel. Och viktigast av allt, en pretentionslös öppenhet inför frågan om det mänskliga varat. En bild är kvar.

Golvkaklet är svidande blått som den högsta av himlar, tredelat som fadern, sonen och den heliga anden och nerlusat med blöta hårstrån. I bildens mitt har ett hår lagt sig i en slinga eller om någon har lagt ett S. Är det ett tecken? Jag tänker på de fornkristna som under förföljelsens dagar utbytte symboler genom att rita en fisk, senare ett P, i sanden. P för Kristus Pantokrator, allhärskaren. S står för Pubis. Det är det sista titeln. Vad betyder ett sådant meddelande? Psst, jag hårar också av mig, jag är också en människa! Ett sådant svar öppnar upp för desto fler frågor. Vilka är vi? Längst fram i Peterssons portfolio står det: vi är alla djur en liten stund på jorden. Utställningen hänger också bara en stund, tio dagar, men den lilla stund det tar att se den sträcker ut sig i en på ett bestående sätt.

Adress: Majorsgatan 14