London calling

Mötet med ett Mona Hatoum-verk är ofta en kroppslig direkt upplevelse, man känner direkt igen hennes grepp med ett väldigt fysiskt och dubbeltydligt språk, även om de visuellt kan ta väldigt olika utryck. I hennes utställning på White Cube finns en jordglob som det sprakar elektriskt om, en totalt tillsluten gallerbur och ett gigantiskt spindelnät beklätt med sköra daggdroppar i form av glaskulor. ”Hot Spot” är namnet på utställningen, men också namnet på det första verket som möter en. Det är en jordglob, tillverkad av stålrör och med kustgränserna tecknade av röda neonrör. Från dessa neonrör sprakar det, och det är ett hett elektroniskt skimmer runt hela verket. En laddad värld - men vad är det som gör att den är så spänningsfull? Det går inte att undvika att känna kraften, men svaret finns någon annanstans. Verket ”Cube” representerar i stället den totala inlåsningen, utestängningen, skydd eller fängelse. Likt ett gallerfönster, fast sammansatt till en sluten kub, där alla sammanfogningar är slutna så att det inte gå att komma in eller ut utan att skära upp gallret.

Den engelske popkonstikonen David Hockney har gjort ett av efterkrigstidens mest kända porträtt - ett porträtt där porträttet är mer känt än de porträtterade, ”Mr and Mrs Clark and Percy” från år 1970, ett verk som också finns med utställningen på National Portrait Gallery. Med start i ungdomsåren fram till idag får vi följa Hockneys experimenterande med att på olika sätt avbilda vänner och familj. När man talar om skillnaden mellan europeisk och amerikansk popkonst så brukar man framhålla att den europeiska varianten byggde mer på innehåll - den var helt enkelt mer politisk. Den amerikanska uppfattades som mer yta, den avbildade och var därmed mer en del av det konsumtionssamhället än en kritik av det. Hockney kan placeras i bägge dessa fack, då han samtidigt som han är personlig också kan vara extremt ytlig. Det finns en människa mitt i den ytliga glansen. (Han flyttade också tidigt till USA, och tog del av strömningarna där.) Det är också när han spelar med denna gräns mellan yta och innehåll som verken riktigt bränner till.

Det som gör utställningen värd ett besök är, förutom ett antal fantastiska verk eller Hockneys sätt att skapa en laddning i bilden genom att använde en ytterst begränsad och väl balanserad färgskala, att man här kan få en fantastisk överblick av övergången från det moderna till det postmoderna. Hur Hockney först är en del av ett avantgarde, för att sedan börja experimentera med olika epokers sätt att arbeta - så som när han på 80-talet övergick till att arbeta med foto, då med utgångspunkt i kubismens sätt att se rummet.

Det okända som ett hot, det mystiska och det exotiska i ett okänt universum var en metafor för mentaliteten under kalla kriget. I utställningen ”Alien Nation” på ICA är metaforen överförd till världen i dag, med tio konstnärerna från olika kulturer, men med samma gemensamma fascination inför science fiction-kulturen.

Konstnärernas relation till science fiction gör att de politiska aspekterna aldrig blir övertydliga, trots att retoriken med det okända som ett hot är välkänd. Mest visuellt fascinerade, men mest dystopiskt och samhällskritiskt, är Hew Lockes verk ”Golden Horde”. Det går att se verket som en kärleksfull lek med den glittrande kitschkulturen, samtidigt som det innerhåller flera samhällskritiska sidor. Det består av en tungt beväpnad hord rymdskepp bemannade av bebisdockor. Skeppen är sammansatta av delar från plastleksaker och plastdekorationer, främst guld- och silverglittrande krigsleksaker som rustningar svärd och leksaksgevär.

Mario Ybarra Jr har satt samman ”Star Wars” med den mexikanska Zapatagerillan i en muralmålning. Här förenas de i samma vapenfetischism, samma erotiskt mytiska kult. I ett annat verk, av Yinka Shonibare, möter vi en familj bestående av fyra marsvarelsedockor, figurer med liten kropp, stora huvuden, som en blandning mellan människa och insekt. Figurernas hud är gjord av afrikanska tyger, och då verket heter ”Dysfunctional Family” är det omöjligt att i detta sammanhang inte tänka på Europas ständiga ”hot” att invaderas av flyktingar söderifrån.

I utställningen visas, tillsammans med verken, också lika många fyra science fiction-filmer, samt ett antal legendariska filmaffischer. I en korridor kan man dessutom höra Orson Welles klasiska radioteaterstycke ”The War of the Worlds” från 1938. En föreställning som första gången den sändes skapade panik på grund av att flera lyssnare inte förstod att det var fiktion, utan tolkade det som om världen verkligen höll på att invaderas av utomjordingar.

I den stora hallen på Tate Modern har Carsten Höller satt upp ett antal spiralformade rutschkanor. Detta gigantiska rum har förvandlats till en jättelik lekplats, inte ”för barn över 18 år”, men dock begränsat till dem som har en längd över 1,4 meter (det finns också en mindre kana för de som inte uppnår längden). Jag kan bedyra att det är en fantastisk upplevelse att fara ner genom detta rum från översta våningen. Det skulle förstås gå att intellektualisera över detta verk, men varför inte bara ta det som en kul upplevelse, en bejakelse av rummets och konstens möjligheter?

Mona Hatoum “Hot Spot”
White Cube, Mason’s Yard (24/11-22/12)

David Hockney “Portraits - Life Love Art”
National Portrait Gallery (21/10-21/1 2007)

Alien Nation
ICA (17/11-14/1 2007)

Carsten Höller
Tate Modern (10/10-9/4 2007)