Rummet är en av konstnärens viktigaste arbetsmaterial. Att skulptören eller installationskonstnären låter sina verk inta rummet och träda i samspel med det är närmast en självklarhet. Även målare, fotografer och konstnärer som arbetar med video måste emellertid ta rummets karaktär i beaktande. Rummet i vilket bilderna existerar är planen som utställningsbesökaren rör sig över. Det är också utrymmet som begränsar ljusets verkan och synliggör (eller osynliggör) detaljerna i den konstnärliga presentationen. I modern konstteori och estetisk praktik har det i stort sett blivit obligatoriskt för alla utställningsarrangörer - för att inte tala om konstnärerna - att räkna med rummet och dess påverkan, oberoende av vilken teknik man använder. Hur många "måleriska installationer" har vi exempelvis inte kunnat se på gallerier och i konsthallar under det senaste decenniet? Men konstens rum är inte bara en fysisk enhet. Inom varje människa finns ett psykologiskt rum som utgör scenen för våra drömmar, rädslor, förhoppningar och därmed även konstupplevelser. Där finns minnena av de förflutenhetens rum som vi genomvandrat och som präglat våra liv. Ida Lorentzen har i 25 år arbetat med just rum som främsta motiv. Hon är ppvuxen och delvis utbildad i USA, men är sedan ett bra tag etablerad som konstnär i hemlandet Norge. Den svenska publiken har mött henne sporadiskt genom samlingsutställningar på bland annat Norrköpings konstmuseum och Galleri Leger i Malmö (låt vara att det i bägge fallen var för ett tag sedan).

I sin separatutställning "Views of a Room" på Henie Onstad Kunstsenter i Oslo presenterar hon ännu ett kapitel i den måleriska installationens historia. De 18 nya målningarna med rumsmotiv som hon visar har byggts in i fem små "hus", vart och ett målat i sin speciella färg. Husen är genomgående fönsterlösa. Förutom dörrar finns bara målningarna närvarande som "öppningar" mot yttervärlden. Presentationen har en konceptuell bakgrund, även om den också är mycket praktisk. Ida Lorentzens måleri har ett lågmält, viskande tonfall som i de jättelika utställningshallar Henie Onstad Kunstsenter förfogar över lätt hade kunnat drabbas av visuell utplåning. Användningen av de huslika konstruktionerna tvingar oss att ta emot verken med större koncentration. Vid mötet med Lorentzens verk är det ofrånkomligt att namnet Hammershøi gör sig påmint. (Det är en smärre bedrift av författarna till utställningskatalogens texter att de lyckats undvika alla referenser till den store dansken.) Där finns även återklanger från en outsider som Edward Hopper, trots att Lorentzen genom åren ägnat sig betydligt mindre starkt komprimerade, ordlösa relationsdramer i Hoppers anda. I sina nya målningar har hon tagit steget fullt ut och fullständigt eliminerat såväl människor som möbler. Enda undantaget utgörs av en ensam skärm som tegelbundet återkommer i bilderna. Lorentzens utgångspunkt är egentligen lika realistisk (och utomrealistisk) som Hammershøis. Hon målar sitt eget fysiska rum, ateljén i vilken hon till vardags arbetar.

Allt i bilderna är byggt kring ett litet antal konstanter: fönsterkarmarna, väggarna, golvlisterna, fönsternischerna. Ibland utelämnar hon golvlisterna och låter rummets horisontal- och vertikalplan uppgå i en sammanhängande helhet. Världen utanför rummet ser vi inte mycket av. Glimtvis får vi kunskap om vilken årstid och vilken tid på dygnet det är, liksom i vilken miljö huset som härbärgerar rummet befinner sig. Denna kontext är dock inget som spelar någon större roll i bilderna. Finns en "huvudperson" i dem så förkroppsligas den av ljuset, det ljus som i olika vinklar tränger in genom fönsterrutorna och tecknar abstrakta figurer på väggarna och golvet. I flera av målningarna träffar ljuset skärmens lodräta ytor, en stillsam metafor för den fysiska beröringen. Det är enkelt, kanske alltför enkelt, att fokusera på den konceptuella eller psykologiserande sidan av Ida Lorentzens måleri, måhända för att hon rör sig i ett område av den moderna konsten där välartikulerade kolleger inte saknas. På riktigt nära håll blir emellertid andra valörer synliga i hennes verk. Tittar man noga upptäcker man hur färgen nästan släpper och smulas sönder likt putsen på en murad vägg. Den ogrundade duken tränger gradvis igenom färgskikten som arkitekturens byggelement träder fram i dagsljuset när tiden tuggat i sig all yttre dekoration. I detta avseende är Ida Lorentzens måleri ett måleri om tid och minne, sådana dessa svårfångade storheter gör sig fysiskt påtagliga i våra kroppar. Det är knappast en konst med anspråk på att fånga tidsandan. Snarare gör den sig ömtålig och lyssnande i förhoppningen att någonstans finna dörren som leder till det stora, inre äventyret.