Louisiana, Danmark: "Sip my ocean" (6/4-20/8)

Allt sedan den rörliga bilden slog igenom på bred front har dess attraktionskraft på såväl konstnärer som publik bara ökat. Från ett tidigt experimenterande på 60-talet har filmen idag vuxit till en egen genre inom konsten. När Louisiana nu visar sin numerärt lilla samling av internationell videokonst finns allt från nutida kvinnliga konstnärer som Salla Tykkä och Runa Islam till videokonstens urfader, den nyligen avlidne Nam June Paik representerade. Redan i utställningens första verk är influensen från musikvideon uppenbar.

Till tonerna av dunkande diskomusik dansar Peter Land i en konstnärlig striptease både med och utan kalsonger framför kameran. Denna lättsamma inledning som utgår från det personliga men pekar på något mer allmängiltigt kan inte annat än avväpna även den mest allvarsamma besökare. Den bidrar säkert också till att han eller hon släpper på spärrarna och blir mottagliga för en konstnär som arbetar med mer äckelframkallande medel. Men Paul McCarthys ”The Painter” är inte bara en kladdig splatterrulle utan också något av en komedi. Hur skulle man annars reagera på hans uttalande då han efter lång möda lyckats såga av sig sin rollfigurs finger för att sedan nöjt och bestämt vända sig till kameramannen och säga ”cut”? Eller på det seriösa konstsamtal där alla medverkande inte bara är svartklädda utan också försedda med oproportionerligt stora potatisnäsor? En annan konstfilm som bör ha föregåtts av ett gediget arbete i klipprummet är de nyinköpta "Mother" and "Father" av Candice Breitz. I sitt intrikata spel mellan olika kvinnliga respektive manliga rollkaraktärers kommentarer från kända filmer som satts ihop till två slags metafilmer tycks de bara bli roligare och roligare ju fler gånger man ser dem. Pipilotti Rists poetiska undervattensfilm där ”Wicked game” av bilmusikens mästare Chris Isaak trots sina innerligt sorgsna undertoner stundtals förvandlas till en desperat punkig version manar även den till viss gymnastik för mungiporna.

Men Louisiana bjuder även på filmer som inte alls är tänkta att vara roliga, och konstigt vore det väl annars. Nyinköpta Bill Violas ”The Raft” - flotten - från 2004 (bilden) där en folksamling i slow motion blir besprutade med vatten kan inte annat än ses som ett djupt existentiellt verk. Denna mer suggestiva symboliskt ödesmättade dimension i samlingen förstärker bara tyngden i den feel good-känsla konstfilmerna framkallar åtminstone hos undertecknad. En annan av utställningens förtjänster är att verken - om man bortser från Nam June Paiks minimala filmduk som av naturliga skäl knappast behöver särskilt stor plats - tillåts bre ut sig ordentligt i utställningsrummen. Antingen projiceras de på stora dukar som i ett bildspel hänger ner från taket, som en diptyk i en traditionell kub, över en hel långvägg eller liksom Salla Tykkäs filmtrilogi på en duk i en vanlig biosalong. På det stora hela bjuder ”Sip my ocean” på en inre känslomässig resa som berör på ett inte alls oävet vis. I en tid som denna hade dock en film av en iransk kvinnlig konstnär som till exempel Shirin Neshat kunnat bidra med ytterligare en nyans i Louisianas samling av internationell videokonst.

Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk