Lunds konsthall: ”Jag vill kunna se vad det är” (2/6-26/8)

”Jag vill kunna se vad det är”, är namnet på den nyligen öppnade utställningen på Lunds konsthall. Titeln är hämtat från ett verk av Annika Ström och ett annat verk av henne bär namnet ”Här finns ju ingenting”. Dessa bägge verk skulle kunna ses som referenser till debatten om konsthallens verksamhet. Den har under Åsa Nackings ledning anklagats för att inriktas på en alltför teoretisk och svårtillgänglig samtidskonst som endast lockar de specialintresserade. Men kritiken har förstås även (som i alla sådana här sammanhang) handlat om att man inte visar de lokala konstnärerna. Kulturpolitikerna har dessutom försök att påverka konsthallen att göra utställningar som dra mycket folk. Då Annika Ströms verk består av just de nämnda textraderna uppmålade på duk, så skulle det gå att tolka det som man hängt upp kritiken mot konsthallen på dess egna väggar. Samtidigt skulle hela utställningen kunna ses som ett tillmötesgående av dem som kritiserat konsthallens, då de just i denna utställning först och främst får sig till livs konst som inte behöver så mycket förhandskunskap i form av ”konstobjekt” som går att hänga på en vägg för beskådan.

Att utställningen skulle vara en del av debatten om konsthallen är dock mer en slump. Den består av nyförvärv till Lunds kommuns konstsamling, kompletterad med inlånade verk av de utställande konstnärerna. Detta för att visa upp en ökad bredd i deras produktion. Och det är tack vare denna breddning som utställningen håller. Om man ser till själva nyförvärven så verka de ha köpts in med en enorm osäkerhet, även om det finns några höjdpunkter. Strategin för inköpen ser ut att varit: köp verk som är okontroversiella av konstnärer som just nu är hippa inom samtidskonsten – då har man ju impregnerat sig mot kritik från både allmänheten och konstvärlden. Hade utställningen också enbart bestått av de inköpta verken skulle den ha blivit ytterst tam.

Samtliga konstnärer har en koppling till regionen, och de är alla utexaminerade från någon konsthögskola under de senaste åren. Men här upphör likheterna. Utställningens styrka är inte heller att den är sammanhållen, utan att den är splittrad. Det är de enskilda verken och blandningen som är behållningen. Här finns många av de trender som just nu samexisterar inom samtidskonsten representerade med verk av, som sagt, flera högaktuella konstnärer, exempelvis den i Lund uppväxte Sirous Namazi, i dagarna uppmärksammad som en av de två svenska representanterna i den nordiska paviljongen vid biennalen i Venedig.

Blandningen och splittringen som gör ett besök på konsthallen tar sig många uttryck, som exempelvis det dekorativa bejakande som Eva Larssons objekt bygger på, Sophie Totties nerbrutna texter i verket ”Loxodromer”, Sirous Namazis små fina målningar av sammanstörtade hus och Astrid Svangrens självutlämnande måleri och teckningar i en berättande tradition. Mats Anderssons leker också med berättandet, fast i en helt annan form då han utgått från upphittade foton. Andra verk är Alexander Gutkes diabildsprojektion av en diaprojektors inre, det vill säga 81 diabilder inifrån en uppskuren diaprojektor, Annika Ströms videoverk som sätter fokus på den traditionella uppdelningen mellan form och innehåll samt Runo Lagomarsinos ”Untitled (Extended Argument)”, en omklippt och pompöst ljudsatt arkivfilm från den chilenska televisionen, där landets VM-lag i fotboll 1973 gör mål i det bojkottande Sovjetunionens obemannat målbur. Tillställningen utspelade sig för övrigt på samma fotbollsarena som en kort tid dessförinnan använts som interneringsläger för politiska motståndare.

Om utställningen innebär en ny vändning i debatten om konsthallen lär väl visa sig med tiden. Klart är i alla fall att konsthallen på den senaste tiden i alla fall tagit åt sig av kritiken och försöker ge en bättre introduktion till konsten man visar. Sedan får man se om den självtillräckliga och kulturkonservativa staden Lund är för litet för att visa samtidskonst i, även i en tid då det växer upp ställen med just denna inriktning i småhålor runt om i landet.

Bilder (uppifrån och ned): Astrid Svangren, Viktor Kopp

Adress: Mårtenstorget 3