Moderna Museet, Stockholm: Karin Mamma Andersson (5/5-5/8)

Äntligen! Det är inte utan att man får tillgripa Gert Fylkings klassiska jubelrop när Karin Mamma Andersson ställer ut på Moderna Museet. Gensvaret har heller inte låtit vänta på sig. På vernissagedagen var museet smockfullt, och publiktillströmningen har fortsatt att vara konstant stor. Och när museet nyligen öppnade sin stora sommarutställning med tio ”berättelser” baserade på verk ur den egna samlingen, då anar man nästan konturerna av en strategi. Denna sommar skall inte gå i samma tecken som förra sommaren, när Paul McCarthy i full frihet fick vända ut-och-in på besökarnas inälvor. Nu är ordningen återställd, och provokationerna sopade under mattan. Bäst det, med tanke på att museet numera är tvunget att dra in en större del av sin budget med hjälp av biljettintäkter till skillnad från förra sommaren när det fria inträdet fortfarande gav ett spelrum.

Men fullt så konspiratoriskt lagd kanske man inte skall vara, även om höstens utställningsprogram på museet (Gunvor Nelson, Lars Tunbjörk, Olle Baertling) känns rätt så försiktigt. Utställningen med Karin Mamma Andersson är generös och välkomponerad, men bjuder knappast på några överraskningar. Men i en tid när det s.k. nya måleriet vinner terräng – med benägen hjälp av gallerister och auktionshus som tröttnat på jobbiga videoinstallationer och relationella projekt – är det emellertid välgörande att ta del av ett konstnärskap som både är teoretiskt påläst, tekniskt fulländat och faktiskt har något att säga om konsten att vara människa. Även om konstnären själv inte är en konstpolitisk partigängare har ofrånkomligen hennes verk kommit att användas som tillhygge av dem som ser ett egenvärde i att dra en lans för Måleriet med stort M, ett måleri som påstås vara marginaliserat av massmedia och konstkritiker trots att det står för det Rätta, Sanna, Goda och Sköna i konsten.

Inget kunde dock vara mer fel, vilket Karin Mamma Anderssons karriär är ett bra exempel på. För någon marginalisering är det verkligen inte tal om här, snarast belägrar kulturskribenterna (och på senare tid även allmänjournalisterna) den stackars konstnärens ateljé i sin jakt på det konstens motsvarighet till boxningens ”stora vita hopp” som skall frälsa den frustrerade konstpubliken. Det är snudd på att man får en rejäl flashback av 80-talet, när transavantgardister, nya vildar och neoexpressionister skulle rädda konsten ur minimalismens, konceptualismens och politiseringens djupa träsk. Schnabel, Salle, Paladino, Fetting – är det någon som idag kommer ihåg dem? Nej, jag tänkte väl det. Stora målarhjältar har tendensen att komma och gå med ungefär samma periodicitet som dödförklaringarna av måleriet. Det är en insikt som kan vara särskilt bra att utrusta sig med när i våra dagar ett ”nytt måleri” marknadsförs, i sina goda stunder ett spännande komposittillstånd av traditionella element och reminiscenser från populärkulturen och digitala medier, i sina värsta stunder ett spekulativt mischmasch i Neo Rauchs anda av allehanda fragment från konstens och samtidskulturens stora smörgåsbord.

Den fällan hamnar inte Karin Mamma Andersson i, hon är en alltför bra konstnär för det. Men så har hon också goda läromästare, som Dick Bengtsson, Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson. Paradoxalt nog är hennes måleri precis motsatsen till vad alla målerinostalgiker trängtar efter. Där de söker sinnlighet, behaglig kolorit och stringenta kompositioner bjuder Karin Mamma Andersson på intellektuella labyrinter, färgkollisioner och kompositionsprinciper som närmast tycks vara på väg att störta samman. Som den norrbottning hon är spelar naturen en viktig roll i hennes motivkrets, men det är inte en nordisk nyromantik hon odlar, ett bålverk mot den globaliserade konstens alltmer urvattnade motivval. Hennes bilder av natur, som i den utsträckta målningen ”Fatherland”, består ofta av fritt svängande ögonblickbilder som fogats samman på ett sätt som gör skarvarna mellan delarna till bildens innehåll snarare än den totala stämningen. Även om naturen är reell, inte minst för en person förtrogen med den norrbottniska glesbygden, så är den hos Karin Mamma Andersson lika mycket en konstruktion som i likhet med Anselm Kiefers rotande i den tyska symbolgrunden syftar till att tydliggöra just omöjligheten av att återge en omedelbar bild av verkligheten. Vad som återstår är (för att parafrasera Baudelaire) en skog av konstruktioner, en genuint postmodern tanke.

Ungefär på likartat sätt förhåller det sig med de listiga referenser till andra konstverk och konstnärskap som Karin Mamma Andersson befolkar sina bilder med. Ordet ”befolkar” är i detta sammanhang särdeles väl valt, eftersom hon hanterar sina konsthistoriska valfrändskaper precis på samma sätt som personerna ur hennes egen privata sfär. De umgås i samma bildplan och på jämbördiga villkor, en påminnelse om att livet och konsten ytterst är en enhet på gott och ont. För det är knappast en alltigenom harmonisk helhet hon visar upp. Mot konstnärens – och privatmänniskans – behov av integritet står offentlighetens krav på prestation, oavsett om denna är förlagd till hemmet eller konstscenen. Ofta glappar kommunikationen. Människorna i bilderna undviker varandras blickar, eller stirrar ut mot oss utan att egentligen se. Ytligt sett en tragisk illustration av den moderna människans kontaktlöshet, men kanske ännu mer ett vittnesbörd om att kommunikation inte alltid måste ske i ett här och ett nu. I målningen ”Vi arbetar alltid så nära varandra utan att veta on det” ser vi två målare, intensivt upptagna med varsin duk på golvet, men till synes oberörda av varandras närvaro. Ändå finns där, som verkets titel också antyder, en förnimmelse av simultanitet, en känsla av att vara förenade av ett gemensamt mönster. Det är som om Karin Mamma Andersson söker upp den gamle filosofen Leibniz, som förkunnade att det finns en ”prestabilerad harmoni” där orsak och verkan inte är följden av direkt påverkan utan resultatet av att två avskilda fenomen är inskruvade i samma ”urverk” och därmed följer ett och samma schema oberoende av varandra.

Det är förmodligen också så Karin Mamma Anderssons världsbild i stort ser ut. Olika livsformer och förhållningssätt både till konsten och till existensen formerar sig i lager ovanpå varandra, som ibland skapar ett ogenomskinligt skikt men lika ofta löses upp så att underliggande strata blir synliga. Även här skiljer hon sig på en avgörande punkt från det ”nya måleriet”. Hennes konst handlar inte alls om att plocka samman en grupp disparata detaljer. I fokus för konstnärskapet står i stället upplevelsen av världen som en mångskiktad verklighet där det som varit dolt under ett kort ögonblick plötsligt blir synligt, för att därefter åter försvinna ned i osynlighet och glömska. Måleriet blir ur denna synvinkel ett slags arkeologi, där färgen som läggs på pannån eller duken i själva verket fungerar som arkeologens pensel som frilägger det osedda hos en välkänd verklighet. Har man den ambitionen, och dessutom ror projektet iland, då kanske det inte är så viktigt att överraska publiken. Det som finns där räcker med god marginal.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen