Tekniska Museet, Stockholm: ”Man Machine 2” (8/12-27/4 2008)

”Maskinerna är våra vänner”, sjunger Kjell Höglund, och fortsätter: ”Du ska inte längre slita
i ditt anletes svett / du ska ägna dig åt vetenskap och konst / har jag fel eller rätt?”. Och konstens intresse för maskinen är lika gammal som maskinen själv. Till att börja med handlade det mest om en beundran blandad med fruktan. William Turner målade 1844 ett framrusande lokomotiv i dimman på ett sätt som gjorde att man uppfattade att det var ett främmande, levande väsen som stormade fram ur dimslöjorna. När det gäller fascinationen för det nya och okända skiljer sig inte konstnärer så mycket från andra människor. Alla som upplevde industrialiseringens första epok ömsom lockades av de möjligheter maskinerna gav att befria människorna från enformiga och hälsovådliga arbetsuppgifter och skrämdes av den mekaniska produktionens konsekvenser: att hela den rådande samhällsordningen sattes i gungning.

Just maskinerna som potentiella samhällsomstörtare kom sedermera att hyllas av exempelvis futuristerna, som betraktade mekaniseringen som dödsstöten mot det gamla Europa. Dessvärre blev dödsstöten bokstavlig då det mekaniserade slaktandet i första världskrigets skyttegravar punkterade utvecklingsoptimismen. Men konstnärerna har fördenskull inte lagt intresset för maskinerna på hyllan. Maskinen erbjuder fortfarande en magnifik möjlighet som projektionsyta för alla våra drömmar och förhoppningar, oavsett om de är realistiska eller ej. Och när det gäller användningen av ny teknik har alltid konstnärerna legat i framkanten av utvecklingen, från camera obscura till 3D-modellering. The Interactive Institute (f.d. Interaktiva institutet) bedrev under perioden 1999-2005 Smart studio, en verksamhet där konstnärer och tekniker tillsammans kunder utforska nya interaktiva medier.

Ett av de praktiska resultaten av arbetet var utställningen ”Man Machine” på Tekniska Museet i Stockholm hösten 2005, där konstnärerna Sachiko Hayashi, Tina Finnäs, Johan Thurfjell, Christine Ödlund och Johan Löfgren samverkade med tekniker för att skapa verk som spände mellan interaktiva videoprojektioner och ljudkonst till rollspel och vad som bäst kan beskrivas som en IT-baserad dadaism. 2006 uppgick Smart studion i The Interactive Institutes Art & Technology-program, där man fortsatt att arbeta med projekt i gränslandet mellan konst, teknik och vetenskap. Ett av resultaten är uppföljaren till ”Man Machine”, en utställning som samlat konstnärerna Christian Partos, Ebba Matz och Matti Kallioinen. Denna gång har utgångspunkten varit museets egna samlingar som konstnärerna använt som inspirationskälla (man har även samarbetat med Mejan Labs och dess curator Björn Norberg).

Matti Kallioinens installationer har redan tidigare omgivits av en aura av 60-talsoptimism där psykedelia samsas med science fiction-drömmar om an framtid där maskinerna blivit människans främsta bundsförvanter i byggandet av den nya, sköna världen. För ”Man Machine 2” han byggt ett uppblåsbar, interplanetarisk stadsmiljö vars byggnader besökaren kan ”aktivera” genom ett munstycke. På deras utsida projiceras bilder av robotar och maskinmänniskor som tumlar om i den gravitationslösa verkligheten. Ebba Matz har i stället tagit fasta på de skulpturala möjligheterna som den interaktiva strukturen erbjuder. Kryper man in i hennes spegelkupol befinner man sig plötsligt i gränssnittet mellan bilder som reflekteras från insidan och projektioner som rör sig över kupolens utsida. Christian Partos har skapat ett verk som korresponderar direkt med ett verk i museets samling, en pacemaker. Han visar ett konstgjort hjärta, som aktiveras och hålls igång av utställningsbesökarnas fysiska närvaro, registrerad av rörelsedetektorer.

I tider när klimatångesten alstrat en fördjupad misstro mot tekniken levererar ”Man Machine 2” ett alternativt synsätt. Här handlar det inte om någon teknikpessimism, utan om raka motsatsen: en önskan att se människans möte med tekniken som något förunderligt, vackert och hoppingivande. Därmed inte sagt att vi har att göra med en nylansering av den förkättrade utopismen. De situationer och miljöer utställningen visar oss har en räckvidd som inte är längre än där och då, de inställer sig inte i tjänst hos någon frälsningslära. Såtillvida tycker man sig känna igen P O Ultvedts ande bakom utställningen, även han en konstnär som lät maskinerna göra det som de ytterst är bäst på, att generera rörelse och samverkan med fönstergluggarna vidöppna mot poesin.

Synd att inte Tekniska Museet tagit denna nobla strävan lite mer på allvar, utan låtit ”Man Machine 2” landa mitt i verksamheten som ett slags UFO man inte riktigt vet hur det skall hanteras. Informationen som finns att hämta på museets hemsida är lika knapphändig som den information man får sig till livs i utställningen. Och när undertecknad besökte utställningen mitt i veckan var munstyckena som behövs för att blåsa upp Kallioinens installation slut. Men skam den som ger sig: entrébiljetten visar sig fungera lika bra som munstycke, och vips blir maskinen min vän. Inuti mitt kritikerhuvud klämmer Kjell Höglund i: ”Du ska inte längre släpa på Sisyfos sätt / du ska ägna dig åt kärlek och kultur / har jag fel eller rätt?”

Bilder (uppifrån och ned): Christian Partos, Matti Kallioinen, Ebba Matz

Adress: Museivägen 7