Millesgården, Stockholm: Esko Männikkö (1/9-4/11)

Fotokonst tillhör Finlands mest varumärkesstarka kulturexporter under det senaste decenniet. Fotograferna från Konstindustriella högskolan i Helsingfors och dess utställningsverksamhet Gallery TaiK har bland annat genom utställningar i vårt land givit finsk fotokonst en alldeles egen ställning i samtidskonsten. Namn som Elina Brotherus, Jyrki Parantainen, Pertti Kekarainen och Jorma Puranen är idag fixstjärnor som tillhör den yppersta eliten av fotokonstnärer. Men konstnärerna från ”The Helsinki School” uppvisar inte alls den grad av samstämmighet man kan urskilja hos exempelvis de eleverna till det tyska fotoundrets skapare, Bernd och Hilla Becher. Mellan fotografer som Andreas Gursky, Tomas Ruff och Candida Höfer finns en tydligare gemensam värdegrund än mellan de finska fotograferna, en styrka som byggts in i det system av mångfald som Konstindustriella högskolans dynamo Timothy Pearson tillämpat. Olikhet har varit ett adelsmärke för ”The Helsinki School”. Men den egenskapen gäller inte bara dessa konstnärer, utan finsk fotokonst i stort. Och skall man tala om olikhet på djupet är det ett namn som inte kan förbigås: Esko Männikkö.

Svensk publik har under en följd av år kunnat stifta bekantskap med Männikkös säregna konstnärskap, både genom samlingsutställningar och – kanske mest av allt – hans gallerist Claes Nordenhake. Nu visar Millesgården i Stockholm en retrospektiv utställning omfattande 150 verk ur hela Männikkös produktion. Det är en utställning som faller tungt som en kvartersbomb över det annars så måttfulla svenska konstlivet. Här är det existentiell pondus som gäller, manifesterad via en utmanande men genialisk presentation (som tidigare har använts även i Männikkös galleriutställningar), vilken låter verken hänga ram vid ram, skuldra vid skuldra. Det finns helt enkelt ingen tid att återhämta sig och inget andrum. Som en lång tagning av Andrej Tarkovskij eller Alexander Sokurov rullar utställningen på utmed väggarna. Den kräver sin man och kvinna. Esko Männikkö är inte en konstnär som distanserar sig och gömmer sig bakom kameran. Men han är heller inte en fotograf som agerar programmatiskt och bedriver ideologibyggande. Ytligt sett skulle man kunna karakterisera honom som en saklig fotograf, men sakligheten är i hans fall inte detsamma som brist på engagemang eller en väntan på Cartier Bressons fulländade ögonblick när alla bildelement klingar ut i ett samlat ackord. I den mån man kan applicera musikaliska metaforer på Männikkös konst är det nog mer träffsäkert att likna hans bilder vid ett enda långt ledmotiv, där enstaka rytmiska och tonala figurer plötsligt glimmar till och ger nya infallsvinklar på helheten.

Ty är det något som Männikkös utställning på Millesgården verkligen förmedlar, så är det förnimmelsen av kontinuitet. Den löper som en röd tråd från serien av bilder av ensamma män i den finska ödemarken till porträtten av invånare i den lilla staden Batesville i Texas med sin befolkning som klamrar sig fast i den mänskliga existensens marginal. Många är de fotografer som besökt tillvarons utmarker för att avlägga rapporter från skuggsidan. Men till skillnad från majoriteten av dessa finns i Esko Männikkös attityd varken en överdriven känslosamhet eller en kylig distans. Man skulle snarare kunna använda det slitna ordet ”solidaritet”, ett förhållningssätt som bygger på inkännande men som inte går förlorat i överdrivna emotionella utbrott. Männikkös modeller tillhör de fattigaste, men deras värdighet gör han inget försök att devalvera. Paradoxalt nog gäller detta även de djurbilder som sysselsatt honom under de senaste åren. Ibland kryper kameran så nära inpå motivet att bilden av en komule nästan ser ut som ett helt annats djurs ansikte. Men plötsligt lösgör sig ett annat perspektiv ur den obekanta massan av hud och hår: vi ser kamerablixten blänka till i ett öga, kan själva erfara djurets känsla av nyfikenhet och oro. I andra fall förhåller det sig på motsatt vis. En hästs slutna öga fångar i ett enda ögonblick sinnebilden av oskuldsfull vila. Männnikkö låter djuren förbli individer, samtidigt som han låter oss bli bekanta med existensen på en noslängds avstånd. Och förmågan att överraska med både motivval och perspektiv är intakt – vem har tidigare sett fiskar porträtteras en face?

Ändå är det i första hand i bilden av ting som Esko Männikkö excellerar, och här är hans mästerskap på samma nivå som de flamländska mästarna. Att människorna är omgivna av ting som betyder något speciellt för dem är självklart, men även när människan lämnat scenen finns tingen kvar, spår efter mänsklig verksamhet som vid en viss punkt övergått till att få ett eget, besjälat vara. Hans serie bilder av övergivna hus i den finska ödemarken är härvidlag redan klassisk. Och i centrum av Millesgårdens utställning tronar fyra höga bilder, tagna med extrem vidvinkellins, av ugnar som blivit kvar i rivningskåkar. Eller, om man skall vara korrekt, det enda som finns kvar är ugnen som lutar sig mot en stump av hörnväggen. I Männikkös tappning blir de en säregen parafras på otaliga målningar av de fyra evangelisterna, tysta och övertygande i sitt trots mot förgängelsen. Millesgården har under de senaste åren kommit att inta en alltmer betydelsefull position i det samtida konstlivet. Med denna utställning tar man definitivt steget upp divisionen där tunga institutioner som Moderna Museet och Magasin 3 spelar.

Adress: Herserudsvägen 32