Galerie Aronowitsch, Stockholm: Ebba Matz (12/2-20/3)

Påståendet att konsten är beroende av rummet för att nå fram till publiken är ungefär lika kontroversiell som att säga att man måste ha åror för att kunna ro. Men självklarheter har den sällsamma egenskapen att emellanåt åter behöva göras tydliga för att vi skall inse deras sanningshalt. För konstnärerna har just detta faktum alltid varit ett tacksamt arbetsmaterial, men angreppssättet har skiftat beroende på temperament och tekniska färdigheter. Somliga har valt att arbeta med det enskilda konstobjektet som en organism, en främmande eller välbekant planet, i rummet. Andra har tvärtom utnyttjat de oväntade förutsättningar som det tomma rummet självt erbjuder. Snart inser man också att det i grund och botten är rummet som mejslar ut konstverkets konturer snarare än omvänt.

Ebba Matz konstnärskap har under lång tid handlat om rummet som gränslinje, som membran genom vilket materia och impulser kan passera fram och tillbaka. Förra året gjorde hon en utställning i Kristianstad som kombinerade visuella illusioner med representationen av just sådana gränssnitt som skiljer olika tillstånd från varandra. I den utställningen – liksom i hennes separatutställning på Galerie Aronowitsch år 2000 – arbetade hon med ridån som ett medium precis på gränsen mellan två världar, men inte något som enbart passeras på ett omärkligt sätt. Matz ridåer har alltid en uttalat fysisk eller bildmässig karaktär, som gör dem till självständiga enheter. I utställningen på Galerie Aronowitsch använde hon sig av det slags sidenmaterial som vanligtvis signalerar sensualitet och dramatik, men skillnaden är att ridån i detta fall inte dolde en spektakulär sanning, utan ingenting alls.

Ebba Matz vill få oss att förnimma känslan av utanförskap på ett betydligt djupare plan än det intellektuella. Mysteriet, eller det potentiella mysteriet, lyser med sin frånvaro. Endast dess yttre signalement finns närvarande, vilket också säger en hel del om vår desillusionerade kultur där frånvaron av substans gärna döljs av ett magnifikt och väl formgivet utanverk. Ebba Matz nya utställning på Galerie Aronowitsch innebär en fortsatt vandring på en ordentligt upptrampad stig. Det är emellertid inte längre det osynliga som är utställningens tema, utan själva det system som strukturerar tillvaron i synligt och osynligt. Utställningens huvudobjekt är nämligen inte den väldiga fysiska konstruktion som upptar större delen av gallerirummet (en sfär byggd av tunna ribbor) utan det rum som konstverket tydliggör genom sin materiella existens.

Sfären låter sig nämligen inte fjättras av rummets fyra väggar, utan bryter igenom barriären och förenar byggnadens utrymmen till ett sammanhängande kontinuum. Hela konstruktionen är uppdelad i kvadrater med måttet 60x60 centimeter, vilket gör att den enda ”dörr” som förbinder galleriets bägge utställningsrum med varandra har en begränsad höjd och bredd, något som gör passagen mellan dem till något av en förhandlingsfråga mellan besökarna. På tröskeln till galleriets kontor (en märklig placering kan man tycka) finns ett verk som praktiskt taget räcker oss nyckeln till hela utställningen. Ett par plexiglasskivor har monterats direkt på väggen med några centimeters spalt. I glaset har konstnären borrat hål och ristat in en elliptisk form, som när den belyses snett uppifrån skapar närmast grafiskt skarpa skuggor på underlaget, samma slags kontrast mellan ljus och mörker som råder i relationen mellan den stora sfären och galleriets utställningsrum.

Ebba Matz återknyter till en estetik som mer hör hemma i en arabisk eller asiatisk estetik än i den traditionellt västerländska modernismen. Hon undviker att använda bilder som på ett eller annat sätt riskerar att nagla fast våra associationsbanor i ett bestämt mönster, och vill i stället öppna vårt bildseende för former och sammanhang av en natur som inte omedelbart har förankringar i en enda bestämd tradition. Vill man vara kritisk kan man förstås hävda att hon gör det lite lätt för sig. Det är ju, när allt kommer omkring, alltid enklare att motivera frånvaron av något än att argumentera för någots närvaro. Men den kritiken biter inte särskilt bra på Ebba Matz. I utställningen förekommer två identiskt lika fotografier, som visar konstnären i ett tillstånd av absolut nollställdhet. Det speglar ganska bra den gemensamma känsla av språklöshet och häpnad som förenar konstnär och publik. För när allt sagt och gjorts blir alla kommentarer överflödiga. Det, om något, är väl ungefär som att ro utan åror, något Ebba Matz klarar ganska bra.

Adress: Sturegatan 24