Moderna Museet, Stockholm: Paul McCarthy (17/6-3/9)

Konstmuseernas sommarutställningar brukar vara sympatiska men inte särskilt uppseendeväckande tillställningar, anpassade för en så bred publik som möjligt. Årets upplaga på Moderna Museet har inte mycket gemensamt med detta traditionella upplägg. Och vad kunde men egentligen förvänta med en konstnär som Paul McCarthy i huset? Inledningsvis kan man dock konstatera, att museet med sin Paul McCarthy-utställning på sätt och vis återknutit tråden till 90-talets stora retrospektiver med nu aktiva konstnärer som haft stor betydelse för den samtida konsten (Bill Viola, Gerhard Richter). Att det inte duggat så tätt med denna typ av utställningar är kanske förståeligt – konstnärerna är i allmänhet eftertraktade, dyra och resurskrävande. Att man lyckats samla sig till en så pass unik och omfattande utställning med den inte helt oproblematiska McCarthy tyder på att Moderna Museet fortfarande har muskler att spela med när det behövs.

Utställningens curator Magnus af Petersens har gått tillväga på ett pedagogiskt sätt, som nästan förefaller rörande svenskt. Här täcks samtliga aspekter av McCarthys konstnärskap in (med undantag av hans live-performances, som konstnären slutade utföra redan 1984, men som givetvis finns dokumenterade på film och i den i positiv bemärkelse bildberusade katalogen). Utställningsproducentens sorgfällighet vad beträffar strukturen i McCarthys konstnärskap är dock inte något som skymmer verken, snarare tvärtom. Schablonbilden av Paul McCarthy som en konstnär styrd av kaotiska känslor och med ett minimum av intellektuell distans faller platt till marken när man får hans konstnärliga gärning presenterad på det sätt som utställningen har ambitionen att göra. McCarthy må i stridens hetta släppa kontrollen och låta händelserna utveckla sig i enlighet med deras egen inre logik, men ostrukturerad är han definitivt inte i sin konstnärliga strategi.

Paul McCarthys konstnärskap formades under en tid när popkonst och minimalism trängdes om utrymmet på konstscenen med den abstrakta expressionismen och Fluxus-rörelsen. Alla dessa riktningar har haft betydelse för hans professionella utveckling, och verken är formligen sprängfyllda med referenser till kolleger och föregångare, liksom till den amerikanska efterkrigskulturens ikonologi. Det är emellertid inte några eftertänksamma och respektfulla analyser McCarthy ägnar sig åt. I stället excellerar han i att visa upp en groteskt buktande skrattspegel där den amerikanska (och vår egen) junk culture exponerar sig i alla sin falnande prakt. Hans insatser har ibland jämförts med exempelvis Hermann Nitsch och Wienaktionismen, men i detta sammanhang är det nog en bättre idé att jämföra honom med Joseph Beuys. Paul McCarthy saknar emellertid Beuys europeiskt skolade kulturkritiska allvar, och han vill helst inte förknippas med vare sig Nitschs eller Beuys utflykter i den schamanistiska undervegetationen. Han önskar hellre bli betraktad som en clown, som träffsäkert punkterar högtidligheten som den institutionaliserade konsten och underhållningsindustrin omger sig med.

För många är hans klassiska performancefilm ”Painter” en given utgångspunkt. Filmen, som är ett utdraget lustmord på den abstrakta expressionismens konstnärsideal, har sin givna konsthistoriska plats i dekonstruktionen av modernismen, men McCarthy stannar inte här. Hela hans konstnärskap kan läsas som en dekonstruktion – nej, snarare en totalkvaddning – av hela tanken på en konstens välordnade salong, upplåten för bildat umgänge mellan individer som alla delar samma avmätt chica attityd till de konstnärliga uttrycksmedlen. Här flyter ketchup och chokladsås som symboler för kroppsvätskor, och McCarthys figurer halkar omkring i sörjan mer eller mindre som vinddrivna spökskepp. Ofta handlar det om att söka bryta sig ut ur den allt annat än vita kuben med hjälp av hammare, såg eller yxa. Symtomatiskt är också att man i McCarthys installationer för det mesta ställs inför rummens ”baksidor”. Det är omålade plywoodskivor och ohyvlade reglar i stället för oklanderligt vita gipsskivor, och det mesta av ”hantverket” är lika grovyxat som själva materialet.

Det stora projektet ”Caribbean Pirates” upptar en betydande del av utställningen, vilket känns motiverat. Verkets delar flyter visuellt och fysiskt samman i en väv av absurda och onda sagor, berättade av en konstnär som inte låter sig imponeras av amerikanska hegemonianspråk, vare sig det rör populärkulturens område eller världspolitikens. Den kristna högern i USA låter sig förmodligen även idag provoceras av Paul McCarthys budskap, men i vår del av världen är hans roll som provokatör nog passerad, åtminstone om man lite slarvigt sätter likhetstecken mellan provokation och chock. Frågan är om det egentligen någonsin handlat om att provocera för Paul McCarthy. Det ligger närmare till hands att uppfatta honom som en slags receptor, vilken outtröttligt skickar tillbaka kulturens signalspråk i förvriden form till oss.

Att presentera Paul McCarthys minst sagt expansiva konstnärskap inom ramen för en enda utställning låter sig inte göras utan svårighet. Moderna Museet har dock lyckats bygga en presentation som kombinerar dokumentationsmomentet med en högst fysisk, upplevelsebaserad attityd. Ett särskilt plus utdelas för den smått genialiska presentationen av McCarthys videofilmer i den gamla häkteslokalen alldeles intill museet. Sällan har de krypande, klaustrafobiska aspekterna hos hans verk blivit mer tydliga.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen