Mejan Labs, Stockholm: ”Art & Activism” (31/8-8/10)

Konstnärerna är ett uppfinningsrikt släkte. Genom hela historien har konstnärer legat på teknikutvecklingens framkant, från Leonardos sammansmältning av konst och naturvetenskap till impressionisternas undersökningar av den mänskliga perceptionens egenskaper. Mot denna bakgrund är det lite underligt att dagens försvarare av den konstnärliga traditionen ibland mer tycks fixerade vid ett visst tekniskt uttryck än vad detta vill förmedla. Måleri, skulptur och olika grafiska tekniker i alla ära, men det finns inget som talar för att historien kommer att stanna där. Och varför skulle det vara så? Den digitala eran har bjudit på nya utmaningar, inte minst genom möjligheten att praktiskt taget eliminera skillnaden mellan original och kopior samt att ge konstnärerna förmågan att ta makten över en större del av den konstnärliga produktionsapparaten än vad som tidigare varit fallet.

För många – kanske de flesta – har begreppet digital konst kommit att bli synonymt med digital bildproduktion. Idag har emellertid Internet blivit lika fullt av digitala bilder med tveksamt konstnärligt värde som rambutikerna i vilken ordinär svensk stad som helst. Det är med andra ord knappast på detta område som den digitala konstens utvecklingsmöjligheter är mest uttalade. Att slå måleriet på dess egen hemmaplan har nästan alltid visat sig vara en återvändsgränd för de datorstödda konstnärerna. Det är i stället på de områden av den digitala världen som tar fasta på interaktivitet, informationsförmedling och social aktivism som konstnärerna varit mest framgångsrika. Än så länge finns få visningsmöjligheter för digital konst, och intresset från konstetablissemanget för vad som händer på denna arena tycks svalt. Det är exempelvis inte länge sedan Electrohype i Malmö tvingades slå igen sin publika verksamhet. En ljusning kunde dock märkas när Mejan Labs tidigare i år öppnade i anrika Konstakademiens lokaler vid Tegelbacken i Stockholm. Mejan Labs är ett samarbetsprojekt mellan Kungl. Konsthögskolan och näringslivet, och har skjutit in sig på just den digitala konstens interaktiva möjligheter.

Samlingsutställningen ”Art & Activism” är resultatet av ett samarbete mellan Mejan Labs och den brittiska organisationen Furtherfield, vilket inte är en slump. Storbritannien har kommit att bli något av ett nav för den nya nätbaserade konsten, den som inte bara söker att visualisera upplevelser utan också vill agera för att påvisa politiska orättvisor eller helt enkelt bara få oss att ifrågasätta den informationsgrund som vi baserar våra åsikter på. Men till skillnad från exempelvis 70-talets politiska konst väljer dagens nätkonstnärer att inte ställa sig utanför det sammanhang de vill kritisera och slunga slagord mot det med varierande träffsäkerhet. Tvärtom är en av de springande punkterna i deras konstprojekt just innanförskapet, att infiltrera de dolda, globala maktstrukturerna för att därigenom destabilisera dem. Ett exempel är den italienska konstnärsgruppen 0100101110101101.ORG, som 1998 gjorde en kupp mot Vatikanen genom att sätta upp en falsk hemsida, som såg ut som Vatikanens officiella sida men som agiterade för fri abort och legaliserig av droger. I ljuset av dagens sofistikerade hacker-attacker ger tilltaget ett smått barnsligt intryck. Att kritisera Vatikanen är numera som att skjuta på sittande fågel. Desto lyckosammare var gruppen när man i slutet av 90-talet skapade en fiktiv, jugoslavisk konstnär som man efter en effektiv kampanj fick inbjuden till Venedigbiennalen.

Samma strategi använder Heath Bunting, som i sina numera smått legendariska projekt arbetat med desinformation på gränsen till det olagliga. I projektet ”C4D” från 1998 spred Bunting falska artiklar ”författade” av olika kända personer på konstscenen. Kampanjen kompletterades med utskick av falska pressreleaser från curatorer för påhittade utställningar. I den snårskog av verbalt falskmynteri och dementier från de drabbade som projektet genererade blev det till sist omöjligt att fastställa vad som egentligen hänt och vad som var fiktion. Buntings måltavla var emellertid inte individuella konstcelebriteter som sådana, utan konstsystemet självt. I ett slag framstod de internationella, digitala kommunikationsvägarna och systemen för hur konstnärer och konstnärskap når berömmelse i informationssamhället som högst tvivelaktiga ramverk. Buntings projekt bygger på klyftan mellan Internets bedrägliga anspråk på trovärdighet och dess inneboende svagheter i form av en lättmanipulerad öppenhet. Den australiensiska konstnären Kate Rich projekt ”Feral Trade” tar också sin utgångspunkt i de osynliga strukturer som utvecklas i den digitala världen, men som även kan realiseras IRL (In Real Life). Rich driver ett globalt socialt nätverk, genom vilket varor distribueras mellan kontinenterna. Eftersom mängden varor som distribueras på detta sätt är liten blir till sist själva transportsystemet projektets centrala ämne, och Rich har därför låtit dokumentera handelsvägarna via en databas som finns allmänt tillgänglig på Internet. Hennes tillvägagångssätt påminner i viss mån om de konstnärliga undersökningar av alternativa ekonomiska system som exempelvis Elin Wikström arbetat med under en längre tid.

Även om såväl 0100101110101101.ORG som Heath Bunting och Kate Rich arbetar med interaktion som en viktig beståndsdel av sina projekt är de visuella aspekterna av vad de gör inte så framträdande. Deras intresse ligger i stället i de osynliga informationsströmmar och intellektuella processer som ytterst konstituerar vår världsbild. Den brittiska konstnärsgruppen C6 låter människor beskriva in sina önskningar och sina behov via SMS. Orden omvandlas sedan till en bildsökning i Google, och resultatet byggs upp som en ASCII-bild för skärmvisning i utställningslokalen. C6 har i en rad av projekt engagerat publiken i det offentliga rummet, och även i detta fall blir ”konstverket” summan av interaktionen mellan olika människor inom ramen för det digitala systemet. Metoden liknar en del av Maja Spasovas äldre verk, där avancerad teknik utgör katalysator för utvecklingen av spontana mänskliga relationer. Även Andy Deck arbetar med spontan interaktion som drivkraft. Hans verk ”Glyphiti” kan närmast beskrivas som ett klottarplank på Internet, men Deck agerar inte moderator och styr deltagarnas fria bildskapande. I stället har han i sann open source-anda lagt ut källkoden till sitt system, och erbjuder på så sätt alla möjligheten att förändra spelets regler helt efter eget tycke och smak.

Trots att flera av verken i ”Art & Activism” är från slutet av 90-talet måste man konstatera att den nätbaserade konsten ännu befinner sig i sin linda. Bakom sig har den dock definitivt lämnat det stadium där fokus enbart låg vid bildproduktion med digitala hjälpmedel. En ny generation Internet-teknik i kombination med ökad bredbandstäckning har skapat möjligheter för att göra nätkonsten interaktiv på ett sätt som konsten sällan varit tidigare. ”Art & Activism” bör därför mer ses som en indikation på vartåt utvecklingen leder än som en förevisning av verk ur nätkonstens elitdivision just nu.

Bilder (uppifrån och ned): Kate Rich, Andy Deck, 0100101110101101.ORG

Adress: Akademigränd 3