Under första hälften av 90-talet drabbades Norge av en serie kyrkobränder, i vilka flera av landets äldsta och vackraste träbyggnader bokstavligt talat gick upp i rök. Polisutredningar kunde knyta bränderna till black metal-grupper i Oslo och Bergen vars medlemmar i det senare kultförklarade bandet Mayhem spelade framträdande roller. Samtidigt frilade utredningarna hela bilden av en sekteristisk, destruktiv subkultur som lockat till sig vinddrivna individer med ett förvirrat politiskt och irreligiöst budskap som samlande fokus. Black metal utgör det mest extrema utskottet på den gren av rockmusiken som har sitt ursprung i grupper som Black Sabbath, Coven och Venom. Den musikaliskt gemensamma nämnaren är en tung, snabb och malande musik ackompanjerad av texter som ofta har mörka makter, blasfemi och ond, bråd död som dominerande teman. Om man dessutom betänker bandmedlemmarnas närmast uniformerade stil med kolsvart långt hår, nitarmband och läderkläder kan intrycket lätt bli komiskt. Det är heller inte många över 20 som orkar lyssna på black metal. För de flesta av oss är black metal del av ett gymnasialt uppror, men i Norge gick det hela över styr vid mitten av 90-talet med självmord, mord och terror som följd. Att alltfler black metal-grupper under det senaste decenniet öppet flirtat med den nynazistiska rörelsen gör att de numera har större betydelse för säkerhetspolisen än för musikindustrin.

Bjarne Melgaards intresse för black metal kan synas dubiöst, och det är inte lätt att frigöra sig från misstanken att det har att göra med hans karriärmässigt ganska lukrativa roll som den nordiska samtidskonstens enfant terrible. Det finns emellertid andra aspekter av black metal som uppenbart appellerat på honom, inte minst för att de i vissa avseenden sammanfaller med logiken i hans eget konstnärskap. Dragningen till det extrema, kompromisslösheten och auran av anti-etablissemang är allesamman egenskaper man återfinner hos både Melgaard och de svartklädda rockbanden. Hans nya utställning, "Sons of Odin", är en del av ett större projekt som är planerat att pågå under en längre tid och som även skall involvera deltagande av Mayhem-medlemmar (de som inte sitter i fängelse eller är döda, får man förmoda). Att transponera den ljusskygga black metal-kulturen till den vita kubens skoningslösa ljus är ett företag som inte tillhör det lättaste. Den bild- och idévärld som omger black metal är i första hand avsedd att delas av de invigda, inte att exponeras för den stora allmänheten. De skräckinjagande kläderna, sminket och konsertrekvisitan är bara i marginell bemärkelse stilgrepp för att skrämma alla rättskaffens medborgare. I övrigt fyller de unga satanisternas uniformer samma syfte som kristna munkordnars klädedräkt: att markera enhet och göra bäraren uppmärksam på det Högre Målet.

I fallet med de norska black metal-grupperna visade sig detta Högre Mål snart vara lika futtigt som deras musik. De storslagna planerna på ett krig mot kristendomen ändade i gängrivalitet och bråk om uteblivna royalties från skivförsäljning. Redan Dostojevskij beskrev i romanen "Onda andar" hur denna sekterismens inneboende logik gör de intellektuella cirklarna allt snävare tills dess självdestruktionen blir den enda utvägen. Här stöter Melgaards utställning omedelbart på patrull. Hur mycket han än staplar bilder av nedblodade bandmedlemmar, satanistiska symboler och blasfemiska aforismer på varandra blir resultatet förvånansvärt tamt. När han heller inte tar ett steg längre och försöker sig på någon form av analys lämnas betraktaren undrande om varför konstnären överhuvud taget gjort utställningen. Vilken ordinär nyhetssändning som helst producerar fler provocerande inslag än Melgaards bilder, som helt enkelt bara känns tråkiga och ointressanta. Möjligen kan några frikyrkopastorer känna sig kränkta, men det är väl knappast ett mål som är värdigt en konstutställning? De flesta subkulturer brukar vara intressanta i kraft av att åtminstone detaljvis spegla den kultur som det övriga samhället delar. Denna koppling har emellertid inte Melgaard lyckats utveckla, och kvar står bara en mängd bilder och objekt som snarare tycks höra hemma i ett förortsbands replokal än på ett galleri. "Sons of Odin" utstrålar en beklämmande slarvighet, både i utförande och koncept, som definitivt inte borde höra hemma i produktionen hos en konstnär med Melgaards erfarenhet. Om han inte aktar sig kommer han ganska snart att inta den tvivelaktiga positionen som Nordens mest överskattade konstnär.