Naturen är fortfarande ett av konstens viktigaste motiv, århundraden efter det att industrialismen skövlat de flesta naturområden på jorden. Naturen har gått från att vara ett vittnesbörd om Guds storhet som skapare, över rollen som tillflyktsort för kulturtrötta människor till att vara ett tillstånd, ett stycke verklighet som knappast längre existerar i sin ursprungliga form. De flesta forskare är numera överens om att det förmodligen inte finns en enda plats på jorden som kan kallas ”jungfrulig” i ordets verkliga betydelse. Överallt upptäcker man spåren efter människan, i positivt såväl som negativ bemärkelse.

För konstnärerna har det därför blivit omöjligt att representera naturen som ett ideal eller som en projektionsyta för kulturkritiska funderingar. Utvecklingen har helt enkelt gjort denna form av sammanställning otidsenlig. Vad konstnärerna däremot gjort alltsedan slutet av 60-talet är att reversera processen och låta naturen flytta in i kulturen. Olika former av landskapskonst och Robert Smithsons ”non-sites” syftar exempelvis till just detta: att naturen skall bli en konstnärlig verklighet på samma nivå som de artefakter konstnärerna frambringar i sina ateljéer. Detta kan förefalla vara ett hopplöst företag. Natur som formas eller omplaceras av människor är ju inte längre att betrakta som natur. Men i utställningsrummet kan det ändå hända märkliga saker, som ger upphov till djupare reflektioner kring den fysiska världen omkring oss.

Den amerikanska konstnären Helen Mirra – just nu aktuell med sin första separatutställning i Sverige – tar vid ungefär där arte povera, postminimalismen och Fluxus lämnade av, i ett tillstånd som kännetecknas av radikal anspråkslöshet men samtidigt en stark medvetenhet om integriteten som omger det egna konstskapandet. Mirra tillbringade nyligen en 5 månader lång vistelse i Nordnorge i OCA:s regi (den norska motsvarigheten till vårt IASPIS). Resultatet har blivit en utställning som väljer det lågmälda tilltalet utan att fördenskull bli mesig eller intetsägande.

Tanken på att släppa lös en amerikansk konstnär i Nordnorge skulle lätt kunna ge upphov till associationer i riktning mot kulturell exotism och konstnärsturism av samma slag som de stora internationella samlingsutställningarna så gärna odlar. Men inget av detta återfinner man i Mirras verk. Hon vägrar helt enkelt att låta sig förföras av vad hon ser, och tränger i stället in i det utifrån samma synvinkel som forna tiders naturvetenskapare (och senare även horder av amatörforskare) gör. Hon kategoriserar, katalogiserar, namnger, ställer samman och presenterar sina upplevelser i materialiserad form. Det gör också utställningen till en mycket gravitationstung företeelse. Mirra placerar sina egna klädesplagg, prydligt hopvikta, under stenbumlingar som hon hämtat direkt ur det norska fjällandskapet. Natur och kultur smälter fördenskull inte samman, utan etablerar ett balanserat förhållande till varandra där de ändå fortsätter att vara skilda storheter. I detta finns en slags demokratisk syn på kulturen och på vår egen roll i den. Mirra är mer därför också mer intresserad av relationen mellan tingen än av tingen i sig själva. Hon väljer kläder som passar till stenarna, vilka hon dessutom i god Michelangelo Antonioni-anda låter bättra på med olika pigment. Plötsligt blir det tydligt att det inte alls är ett möte mellan naturen och kulturen vi bevittnar, utan det arketypiska samspelet mellan två främlingar som antingen kan vara människor, nationer, kulturer, språk eller något annat. Mirra söker magin som döljer sig inuti processerna som leder till känslor av samhärighet och gemenskap, inte i första hand dess yttre manifestationer.

Samma ambition kan man spåra i utställningens andra del, ett slags herbarium som Helen Mirra låtit breda ut sig över galleriets väggar likt en lång, suggestiv text. Varje objekt består av en inramad växt med sitt botaniska namn omsorgsfullt tecknat på ramens ovansida, Efter ett tag förstår man emellertid att upplägget inte är fullt så enkelt. ”Växten” består nämligen av två växter, som försiktigt fogats samman till en ny helhet. Samma sak gäller med namnet, som också det är ett konglomerat. Trädgårdsmästare har i alla tider ägnat sig åt att skapa hybrider genom att låta olika arter få varandras egenskaper. En snarlik utgångspunkt har vår tids genmanipulatörer, med den skillnaden att ingreppet sker mycket djupare in i organismens kärna. Detta är dock inte något som tycks intressera Mirra särskilt mycket. Själva tanken på att ympa döda växter är ju egentligen absurd i sig: ympning har i botaniskt hänseende ingen mening om det inte sker med levande material. Men detta är förmodligen själva poängen med Mirras arbeten. Hennes övningar i ympningens konst ligger snarare på en språklig nivå än en botanisk, hon använder växterna som poeten använder orden i det vanliga språket för att skapa nya och fascinerande metaforer.

Detta språk befinner sig på en helt annan nivå än det berättande som blivit så vanligt i samtidskonsten. Helen Mirra lånar konturerna av former och av uttryck som nötts till genomskinlighet och gör dem meningsbärande på nytt. Såtillvida är de enskilda verken i hennes utställning lika viktiga som helheten. Vill man unna sig lite ro och intelligent eftertanke på en alltmer turbulent konstscen är Helen Mirra en utomordentlig samtalspartner.

Adress: Hudiksvallsgatan 8