Lunds konsthall: ”Det möjligas konst” (20/1-18/3)

Ingenting är möjligt förrän det verkligen har hänt. Tvärt emot den gängse uppfattningen att möjligheterna föregår realiserandet av dem hävdade filosofen Henri Bergson att ”det är det verkliga som gör sig möjligt och inte det möjliga som blir verkligt”. Först när någonting egentligen har skett kommer det - möjligtvis - att ha varit möjligt, menade denna intellektuella celebritet som 1927 faktiskt fick Nobelpriset i litteratur.

Vad har då möjliggjorts genom förverkligandet av konstnärligt handlande på just den här utställningen? På ”Det möjligas konst” har saker och ting både hänt och inte hänt. En del verk är mitt inne i en process vars slutmål ännu inte uppnåtts. Miriam Bäckström - som ju tillsammans med Carsten Höller under konsthallschef Åsa Nackings curatorskap representerade Sverige på Venedigbiennalen 2005 - undersöker vad som sker om hon som konstnär lämnar över sitt konstnärskap till en annan konstnär. Medan hennes make och konstnärskollega under hösten fått publiken att åka rutschkana på Tate Modern i London har Bäckström sedan ett år tillbaka samarbetat med konstnärseleven Kira Carpelan. Det slutgiltiga resultatet visas inte i Lund men kommer med stor sannolikhet att bli ”Kira Carpelan” på Färgfabriken i Stockholm med start den 10 februari. För att kunna skapa denna retrospektiv av Miriam Bäckström har Carpelan fått fri tillgång till konstnären, hennes kontakter och material.

De två utställningarna överlappar varandra tidsmässigt. Hittills är det dock snarare Miriam Bäckström som ställer ut Kira Carpelan än tvärtom. I den film som visas i Lund dokumenterar nämligen Bäckström Carpelans förehavanden under uppbyggnaden av den i Bergsons termer än så länge helt omöjliga retrospektiven. Som ytterligare en bekräftelse på att det är så hänger några meterstora fotografier av konstnärseleven på en av väggarna. Är då detta en seriös studie i möjligheterna att tänja på det individuella konstnärskapets gränser eller bara ett PR-trick, ett sätt att genom en redan känd konstnär skapa en ny konstnärskändis? Om en konstnär ställer ut en annan konstnär, fortsätter då den senare att vara konstnär eller förvandlas hon då per automatik till curator, är en annan kanske mer relevant frågeställning.

Men förskjutningen av olika rollers position stannar inte här. Som ett led i det slags dekonstruktionistiska rollspel Miriam Bäckström experimenterar med gör även curator Anders Kreuger ett inhopp i filmen, närmare bestämt som Kira Carpelans coach. Detta brott mot curatorns etikettsregler är helt i linje med utställningens curatoriska ansats. Samtidigt säger det något om konstvärlden där gränserna mellan olika roller som konstnärer, kritiker, konstjournalister och curatorer minst sagt är flytande. Vad kan eller får en konstnär, en konstnärsgrupp eller en curator egentligen göra? Vad är möjligt och vad är omöjligt inom konsten? Curator Kreuger applicerar inte bara Bergsons tankar om det verkliga och det möjliga på samtidskonsten genom att betona det oförutsägbara momentet i mötet mellan konsten och publiken. Precis som de konstnärer han bjudit in överskrider han själv gränserna för vad han i sin roll som curator traditionellt anses skola hålla sig inom.

I det pedagogiska upplägget av utställningen har var och en av de fyra konstnärerna eller konstnärsgrupperna tilldelats varsitt tema – illustration, artikulation, spekulation och självreflektion. Det indiska konstnärskollektivet Raqs Media Collective har bjudits in för att illustrera utställningens koncept, något en curator med sinne för takt och ton inte bör göra. Konsten ska vara något mer än bara en illustration av något. Raqs är ett persiskt ord för en förfinad form av religiös extas och även en förkortning av ”Rarely Asked QuestionS”. Installationen ”Investering % försäkring” ska illustrera de risker curatorn och konstnärerna i ”Det möjligas konst” utsätter sig för. Några garantier för att det konstnärliga arbetet ger utdelning ekonomiskt eller i form av erkännande från publik, kritiker och samhället i övrigt kan aldrig ges.

Arturas Raila från Litauen har ett konstnärligt angreppssätt som liknar etnologens eller kultursociologens. Genom deltagande observation av ofta marginaliserade grupper söker han förståelse för sina studieobjekt, med de risker att ”go native” som det innebär. Fast samtidigt som han aktivt undersöker ett fenomen är han ännu mer intresserad av bildens egen bärande artikulationsförmåga. I ”Jordens kraft” ställs det kontextuella mot det visuella. Sviten av färgfotografier skildrar folktomma förkristna platser som fortfarande uppsöks av lokalbefolkningen på den litauiska landsbygden. I kontrast visas en serie svart-vita bilder av människor som i nutid återskapar de hedniska ritualerna. En förutsättning för att denna rekonstruktion av en historisk företeelse överhuvudtaget ska kunna vara möjlig är att den redan en gång i tiden har ägt rum. Historien har en tendens att upprepa sig, om än i ny eller annorlunda tappning.

I den för att vara Lunds konsthall ovanligt tjocka utställningskatalogen kan man läsa att Miriam Bäckströms projekt handlar om att i Hannah Arendts anda på ett meningsfullt sätt spekulera kring det man inte på förhand kan veta. Bäckströms intresse för identitetsfrågor utanför och inom konstvärlden har i sin reflekterande karaktär även en del likheter med den rumänska konstnären Ion Grigorescus approach. I ”Med fötterna på jorden” går han med sig själv som curator tillbaks till det konstnärskap han själv idkade under Ceausescus regim på 1970-talet. Efter ett uppehåll på 30 år, en tid han har ägnat åt att restaurera fresker i rumänsk-ortodoxa kloster, återvände han till sina tidigare verk. I en självreflekterande installation har 30 år gamla fotografier satts in i en ny arkitektonisk struktur av armeringsjärn som för tanken till en byggnad, kanske ett kloster. De olika rummen inom byggnadens skelett bildar teman av mer eller mindre privat slag. Fotografierna visar bland annat intima bilder av konstnärens nakna manskropp. Uttrycket kan tänkas vara problematiskt att kombinera med rollen som freskrestaurerare.

Med super 8-filmer som ”Dialog med Ceausescu” vilken i Rumänien på 1970-talet var livsfarlig att visa offentligt är nog Grigorescu den som vet bäst vad det innebär att sätta sker och ting på spel med sitt konstnärskap. Att liksom den humanistiska forskarens reflexiva ifrågasättande av sin egen roll gå igenom sitt eget konstnärskap i Lunds konsthall 2007 är jämförelsevis ett ganska riskfritt företag. Den konst som möjliggörs i nuet är relaterad till situation, tidsanda, samhällsstruktur och inte minst det rumsliga sammanhanget och det kulturella klimatet. Men om en utställning som ”Det möjligas konst” överhuvudtaget kommer att ha kunnat visas i framtiden kan ingen säkert veta. Ingenting är möjligt förrän det verkligen har hänt.

Bilder (uppifrån och ned): Miriam Bäckström/Kira Carpelan, Arturas Raila, Raqs Media Collective

Adress: Mårtenstorget 3