Gotlands Konstmuseum på Fornsalen, Visby: [natúrligvís] (26/1-23/3)

Gotlands konstmuseums 20-årsjubileum inleds utan någon större uppmärksamhet. Det mesta är sig likt och jubileet nämns bara i förbifarten. Trots denna lite blyga öppning av jubileumsåret är [natúrligvís] en engagerande och spännande utställning som producerats av Nordens hus på Färöarna. Den har naturen som tema, ett utmanande och angeläget ämne. Dels för att naturen som motiv i konsten genom århundraden slitits av vår kärlek och dels för att människan i dag riskerar att förstöra den. Men konsthistorian har också visat att naturen som modell med dess hemligheter och drag av oåtkomlighet är ett outtröttligt motiv. Därför tycker jag att [natúrligvís] känns lite extra spännande då bild av naturen speglar samtidens syn och farhågor.

Det är arton nordiska konstnärer från Färöarna, Grönland, Island, Norge och Danmark som har arbetat och problematiserat kring temat. Tolv av konstnärerna är öbor, ett faktum som syns tydligt i utställningen då motiven övervägande är hav eller himmel. Att havet och himlen har en så central plats är inte konstigt då närheten till havet och himlavalvet på öar har en mycket större plats och närvaro i sinnevärlden. Havet innebär även försörjning, sorg, hot och katastrofer, men är också en länk till andra länder.

Färöarna med sin relativt unga konsthistoria har flest representanter. Edward Fuglø är en av dem och han visar ett verk, ”Manmade”. Det är en svit om fyra bilder som bredvid varandra bildar en torsk. Symbolen för fiskerinäringen, Färöarnas viktigaste försörjning. Men Edward Fugløs torsk liknar mer en robot med konstgjorda delar som man kan manipulera och styra som man vill. Det är en tydlig kommentar till hur miljöpåverkan, utfiskning, fiskodling och klimatförändringar har försämrat fortplantning och överlevnadsvillkoren för torsken.
Rannvá Kunoy, också från Färöarna, visar två verk ”The Head 1 & 2”. Hennes måleri är mycket sublimt och för tankarna till moln eller dimma. En flyktig och obestämbara känsla infinner sig och bilderna tycks upplösa sig själv i en odefinierbar rörelse, ett metafysiskt tillstånd. Kanske lika mycket en inre själslig bild som en förgänglig bild av naturens sinnlighet.

Naturens nedbrytande kraft är något som den färöiske konstnären Oggi Lamhauge har tagit fasta på i sin installation ”Ringur” . Ett tema som man också hittar hos den grönländske konstnären Julie Edel Hardenberg. Hon visar fotografier av en soptipp. De bär märken efter fukt och andra skador uppkomna efter en längre tid i naturen. Att hänga upp vattenskadade och trasiga verk påminner oss om naturens kraft att slå tillbaka. En påminnelse om att vi människor måste behandla den väl för att själva kunna njuta av den. De danska konstnärerna John Kørner och Jonas Hvid Søndergaard har en liknande tendens i sitt måleri. Färgen rinner och vill liksom inte vara kvar i sina fält, den är på väg bort som om den aldrig riktigt fått fäste och redan från början visar på det kommande förfallet. Motiven har dock helt andra budskap. John Kørner problematiserar till exempel kring de homosexuellas svårigheter på en ö där det konservativa fiskesamhällets normer lever kvar. En norm som också hänger ihop med havet och könens olika förhållande till det. Kvinnorna har ju genom historien fått vänta på sina män och söner. De har varit fast förankrade på land medan männens liv till stor del har varit ute till havs. Ett perspektiv som verkligen ger och gör skillnad för synen på både könet och havet.

En skön läshörna ingår som en del i utställningen. Där kan man sitta i ett grönskande landskap och bläddra i konstböcker, läsa dikter och ta del av de deltagande konstnärernas tankar om naturen, en till synes outsinlig källa till inspiration och begrundan. Jag fastnar för den deltagande danske konstnären Simon Løvinds kommentar – naturen är inte något som man bara kastar sig ut i. Den sammanfattar utställningen bra.

Efter Visby vandrar [natúrligvís] till Köpenhamn och Gotlands Konstmuseum fortsätter sitt jubileumsår i det nu stängda Konstmuseet. Där öppnas portarna den 16 februari med två separatutställningar med Nathalie Djurberg och Pontus Lindvall. Det lovar gott! Jag hoppas att det då också blir mer jubileumskänsla och att hela jubileumsprogrammet presenteras. Kanske man även vågar hoppas på en överraskning, som fritt inträde till museet under jubileumsåret!

Adress: Strandgatan 14, Visby