Bel Art Contemporary, Stockholm: Katarina Norling (4/11-29/11)

Originalitet tillhör numera knappast de kriterier som man bedömer ett konstnärskaps kvaliteter utifrån. Originalitet är en företeelse som hyllas av modernismen, vars strävan efter det evigt nya, det som kullkastar den gamla historien och tar ut den djärva kursen mot framtiden, alltid står högst på dagordningen. Det modernistiska originalitetsjäktet är en förutsättning för att konstens utvecklingslinje alltid förblir stegrad, på väg mot nya höjder. Den historiesynen gjorde postmodernismen sitt bästa för att at kål på. Nu var det inte längre fult att kopiera, ”sampla” eller låta sig inspireras av andra - ofta äldre - verk på ett mer än uppenbart sätt. Och eftersom historien inte, i sann positivistisk anda, ständigt nådde nya höjdpunkter i utvecklingen fanns det heller ingen anledning att hylla nymodigheterna för dess egen skull. Konsten hade plötsligt fått en frizon, ett andningsutrymme där konstnärerna kunde agera och skapa i ett förutsättningslöst förhållande till kraven på nytänkande och innovationskraft. Föga anade man då att den gamla originalitetsdjävulen åter skulle slinka in genom den bakdörr som öppnades av konstens äktenskap med massmedia och populärkultur. Idag spanar de stora biennalernas curatorer lika ihärdigt efter banbrytande, självuppfyllande originalitet som de modernistiska kritikerna gjorde för 50 år sedan. Så kan det gå.

Men det hindrar inte att det finns en annan slags originalitet, en som förmodligen inte når fram till biennalcuratorernas castingrooms, men som förkroppsligar vad ordet egentligen betyder. Det handlar inte om spektakulära yttre åthävor eller smart idéformulering, utan om ett förhållningssätt som ligger mycket nära det intima tilltalet, och som utgår från den djupt personliga världen, den som för det mesta inte syns eller märks i mediebruset. Med denna definition av originalitetsbegreppet är Katarina Norling en av Sveriges få verkligt originella konstnärer. Hennes konstnärskap har alltsedan debuten i början av 90-talet befunnit sig i ett tonläge som ligger avsevärt närmare viskningen än de djupa brösttonerna. Hennes utgångspunkt har alltid varit den egna, individuella verkligheten, något som man dock inte skall missta för navelskådande. Norling har alltid valt att gå en egen väg, såväl konstnärligt som socialt. Hon tillhör inte den kategori konstnärer som sneglar sig vindögda på trender, och heller inte dem som enbart har sitt sociala nätverk i konstvärlden. Tvärtom är ursprunget till många - jag skulle nog vilja säga de flesta - av hennes större och mindre projekt resultatet av situationer och möten med människor som inte alls har ett dyft med konsten att skaffa. Hade hon varit författare skulle hon förmodligen ha skrivit de mest säregna självbiografiska romaner eller dikter. Men nu är hon konstnär, och det ger oss i stället utställningar med fantasifulla titlar som ”Korta paradisiska stunder”, ”De gula fälten som bredde ut sig när jag första gången såg dig”, ”Varje couscouskorn är en tår från mina ögon” och nu ”Natten A-Z”.

Utställningstiteln återspeglar projektets faktiska bakgrund, konstnärens dagliga vandringar på väg från sitt nattarbete hem till bostaden. Det behöver knappast påpekas att den värld hon promenerar genom inte har så många likheter mellan den dagljusverklighet som existerar parallellt i samma kvarter. Just denna förmåga att stiga ner i de parallella världar som befinner sig vid sidan av den logiskt avläsbara tillvaron är en egenskap som gjort Katarina Norlings konstnärskap unikt. Flyktiga möten med främlingar, egna drömmar, läsupplevelser, fria fantasier och drömmar om landet som inte är den drivhusbädd som frambär hennes sällsamma objekt, bilder och installationer. Märkligt nog har hon också en egenartad förmåga att provocera: hennes skulptur ”Bobos hjärta”, som är placerad utanför Lantbruksuniversitetet i Alnarp, har vandaliserats och enleverats av hatiska studenter, och är numera ett av de få konstverk som kan övervakas via webbkamera. Hur Norlings verk av tyg, plast, glas, gips och glada färger kan uppröra någon är för mig en gåta, men kanske har det att göra med att människor faktiskt uppfattar de oregerliga underströmmar som bidragit till verkens tillkomst. Norlings verk utstrålar hängivelse, men det är en hängivelse som kombineras med en stark kontroll som tillsammans skapar ett stämningsläge med samma koncentrationsgrad som innanmätet i en tryckkokare. Denna vetskap om att idyllen när som helst kan explodera är onekligen oroande, och inte så lite utmanande.

I ”Natten A-Z” kan de som följt Katarina Norlings konstnärskap under en längre tid känna igen ganska många av de föremål och teman som befolkar installationen, för det är nog mer korrekt att beskriva utställningen som en installation än som en serie fristående verk. Sjöstjärnorna, segelfartyget, ädelstenarna av plast, tygbanden - de fungerar allesamman som ledmotiv med uppgiften att binda samman och skapa sammanhang av det som vid en första anblick kan tyckas splittrat. Denna gång rör sig emellertid Norling betydligt närmare en verbal (eller litterär) värld än i många de tidigare utställningarna, en process som på allvar tog sin början med boken ”Bobos hjärta” som hon gav ut häromåret. Objekten i utställningen tycks ha stämt möte med varandra, inlett ett viskande samtal som konstnären mer eller mindre av en slump inviterats att delta i och registrera. Men det är inte allt som är hörbart, vad som återstår att teckna ned är en räcka fragment som tvingar oss att fylla i de partier som fattas. Det gör ”Natten A-Z” till Norlings hittills tätaste och bäst sammanhållna utställning. Tidigare har det ibland kunnat vara lite si och så med avvägningen av antalet föremål och deras inbördes placering i Norlings utställningar, men här sitter minsta snäckskal lika distinkt som spikarna i sjömannens kista.

Adress: Birger Jarlsgatan 2