Milliken Gallery, Stockholm: ”Ordinary Fantastic” (10/5-9/6)

”Fantasin till makten” löd en slogan på den tid när konsten fortfarande sågs som en potentiellt samhällsförändrande kraft. Nu är det inte många som längre sätter någon tilltro till konstens förmåga att åstadkomma ett bättre samhälle, och det är nog bra. Konstnärer i ideologiernas tjänst brukar alltför ofta bli både dåliga konstnärer och dåliga ideologer. Men på ett individuellt plan kan förstås konsten nu, som i alla tider, påverka människor på ett sätt som gör att de betraktar verkligheten på ett annorlunda sätt, och därmed blir förmögna till politisk handling. Denna koppling är dock långt ifrån automatisk, och är helt beroende av den enskilda människans grad av insikt. Utställningen ”Ordinary Fantastic” tar sig an det förarbete som i ett längre perspektiv kan leda till nya insikter, men formulerar inga egna programpunkter. Utställningen, som curerats av Milliken Gallerys ”huscurator” Liv Stoltz består av verk av sex kvinnliga konstnärer i den yngre generationen med hemvist i USA, Danmark och Sverige. De sex – Trine Boesen, Valerie Hegarty, Candice Lin, Julie Nord, Hanna Tingsgård och Christine Ödlund – arbetar med uttryck som spänner från måleri till teckning, video och installation. Det är med andra ord en ganska heterogen samling verk vi möter.

Den gemensamma (och tämligen löst formulerade) utställningsidén ligger i fokuseringen på skärningspunkten mellan det vardagliga och det fantastiska. Och det är ett område som tycks fånga nutidsmänniskan i allt högre grad. TV översvämmas av realityshows och olika slags fiction där just det oförklarliga i verkligheten skärskådas, ofta från ett översinnligt perspektiv. Till detta skall läggas den enorma flora av fantasy och sci-fi som gjort populärkulturen till en tummelplats för alternativa verkligheter, den ena mer fantastisk än den andra. Till viss del kan detta säkert förklaras med den rationalistiska sekulariseringens långsiktiga effekter i det västerländska samhället – när religionen körts på porten blir människans existentiella ångest hemlös – men det är inte hela sanningen. Det rör sig minst lika mycket om en uppfattning av hela det moderna projektets oförmåga att omfatta alla aspekter av det vi lite slarvigt refererar till ”verkligheten” (och som skall skiljas från drömmen och fantasin).

När inte ens vetenskapen längre gör anspråk på att kunna förklara allt, då skakar hela verklighetsuppfattningens fundament. För konstnärerna är emellertid detta problem mindre, eftersom de alltid har umgåtts med medvetandets och existensens nattsida. Kopernikus lärde oss att vår planet inte var skapelsens centrum, Darwin upplyste oss om att vi som art inte var skapelsens krona och Freud bredde på med att överbevisa oss om att vi inte ens är herre i vårt eget hus. Denna trestegsdesillusion må vara traumatisk för medelmedborgaren, men knappast för konstnärerna. Och det märks inte minst i ”Ordinary Fantastic”. Här bubblar kreativiteten på högsta temperatur, ohämmad av restriktioner som god smak och måttfullhet. Den som dessutom har fördomar om hur konst skapad av kvinnliga konstnärer skall se ut får sig en rejäl näsbränna. Här duggar det lika tätt av dödskallar, skelett, fladdermöss, monster och ond, bråd död som i vilket pojkrum som helst. Ibland är dock det obehagliga klätt i en betydligt mer vardaglig dräkt. Christine Ödlunds två videoverk (med tillhörande elektronisk musik) visar miljöer som vi alla kan känna igen: en svampkoloni respektive ett åskväder över en nattlig stad. Den artificiella karaktären ger bildrummet en klaustrofobisk känsla, som förstärks av ljudspåret. Betraktaren får förnimmelsen av att stå inför en natur som fastnat med foten i gaspedalen, och blivit ett ruvande hot mot människan och hennes bräckliga institutioner.

Hos Candice Lin är det tvärtom inte tal om att snärja betraktaren i igenkännandets förrädiska garn. Hon utgår snarare från en splatter-estetik som tycks ha filtrerats fram i mötet mellan Goya och Henry Darger. I hennes verk är barn – i de flesta fallen unga flickor (som hos Darger) – inbegripna i våldsamma och ofta blodiga övningar. Videoanimationen ”Little House on the Prairie” levererar således en kortversion av den populära feelgood-serien som ligger närmare Goyas ”Los Desastros de la Guerra”. Både Darger och Goya har fått en förnyad aktualitet i den samtida konsten, inte minst därför att deras apokalyptiska visioner av människans böjelse för en till synes omotiverad våldsutövning har kommit att bli vardagsmat. De stora massmedierna förmedlar collageartade och groteska bilder av våldsutövning i världens oroshärdar: mitt bland Coca Cola-reklam och MTV-videor tar unga män i Nike-skor och Adidas-overaller oskyldiga civila av daga, en blodisande föraning av kollisionen mellan en globaliserad kultur och arkaiska vendettor.

Hanna Tingsgårds måleri utgår också från en collagetradition, där sagofigurer, djur och bilder från den västerländska kulturhistorien tumlar omkring i en glatt pastellartad färgrymd. Egentligen skulle det kunna handla om en modern tolkning av ett symbolmåleri med anor i medeltidens emblematiska konst, något som även är fallet i Trine Boesens minst lika visuellt attraktiva bilder. I bägge konstnärernas verk blir det efter en stunds betraktande allt tydligare att dagens verklighet, till skillnad från den medeltida, inte består av en sammanhängande väv av gemensamma symboler utan ofrånkomligen fungerar som en svärm av tecken och bildfragment, vilka ibland skapar ett sammanhang men oftare projicerar lager på lager av bildvärldar ovanpå varandra.

Julie Nord och Valerie Hegarty arbetar i en mer minimalistisk eller återhållsam tradition, som laddar själva de fysiska eller formella bildelementen med ett tveeggat budskap. Julie Nords korta flashfilm ”Down the Rabbithole” komprimerar Alice i Underlandet till ett Internetfähigt, morfat bildflöde, en hektiskt framrullande kedja av ändlösa förändringar. Valerie Hegarty presenterar ett verk som samtidigt sänder tankarna till växande och förintelse. En befintlig bild har utsatts för åverkan på ett sätt som får en att undra över om det beskjutits utifrån eller sprängts sönder inifrån av okända krafter. Utställningsidén har gått varvet runt: det fantastiska i verkligheten gör revolt och bryter i stället sönder verkligheten.

I likhet med många andra samlingsutställningar just nu har ”Ordinary Fantastic” en struktur som är lös och informell. Det gör att den överlåter det mesta av meningsskapandet åt betraktaren, vilket samtidigt är utställningens styrka. Verkligheten är ju, när allt kommer omkring, resultatet av ett konstruktionsarbete där var och en deltar snarare än en gemensam mall för filtrering av sinnesintryck. Milliken Gallery befäster med ”Ordinary Fantastic” sin position som Stockholms främsta kommersiella galleri när det gäller att producera tankeväckande samlingsutställningar, vilket man också regelbundet gör. Detta, i kombination med en av stans mest fantasifulla utställningslokaler och ett stall med originella konstnärer gör att galleriet måste betraktas som ett av huvudstadens mest intressanta just nu.

Bilder (uppifrån och ned): Christine Ödlund, Hanna Tingsgård, Valerie Hegarty

Adress: Luntmakargatan 78