Galleri Lars Bohman, Stockholm: Ola Pehrson (26/2-3/4)

Dagens massmedieverklighet är en sannskyldig paradox. För ju större tekniska möjligheter vi får för att – åtminstone i teorin – upptäcka sanningen bakom det som händer, desto mer övertygande blir lögnerna som strömmar emot oss från TV, radio, tidningar och Internetsidor. Tekniken är nämligen, allt som oftast, neutral, och kan brukas för diametralt motsatta syften med samma effektivitet. Det mest intressanta av allt är att både lögnens kolportörer och sanningens arkeologer i lika hög grad söker stöd i en sofistikerad dramaturgi för att driva igenom sitt budskap. Dramaturgi handlar i grund och botten om att applicera en struktur på verkligheten, en struktur som skall öka tydligheten och förmedla essensen i ett händelseförlopp på ett mer känsloekonomiskt sätt.

Ola Pehrson är en konstnär som från allra tidigaste delen av sin karriär sysselsatt sig med denna diskrepans mellan verklighetsrepresentationens ytskikt och vad som döljer sig bakom det. Ett av de första verk han ställde ut var en tredimensionell återgivning av den klassiska File Manager-ikonen från gamla Windows 3.11. Idén var smått genialisk – förmodligen är det så, att själva begreppet ”ikon” för den moderna människan ger starkare associationer till datorteknik än till religiös bildkonst. Något senare expanderade Pehrson sitt koncept genom att utföra Windows-skrivbordet som en jättelik väggmålning, komplett med ikoner hängande fritt i luften. Även denna gång handlade det om att göra en extremt vardaglig bildvärld till något att förundras över, men också att anvåända den som utgångspunkt för djupare funderingar kring vilket slags bilder som erbjuder böjningsmönstret vi speglar vår kultur genom.

I sin nya utställning återknyter Ola Pehrson till denna problematik, som egentligen tillhör ett något äldre avsnitt av hans konstnärskap. Under mellanperioden har han bland annat arbetat med kombinationen av aktiehandelssystem, växtvård och körsång. Men denna gång återvänder han till en mer taktil och något mindre konceptuell aspekt av problematiken. Hans nya utställning består av ett enda, sammanhängande verk som utgår från ett av USA:s mest legendariska rättsfall, jakten på den s.k. Unabombaren. Unabombaren, Theodore Kaczynski, gäckade rättvisan från slutet av 70-talet fram till 90-talets mitt. Han lämnade efter sig tre döda och ytterligare 29 skadade, offer för hans personliga vendetta riktad mot moderniseringen och teknologisamhället.

Via en video berättas historien om hans framfart, men den dokumentära prägeln bryts av det faktum att Pehrson inte bara använt sig av autentiskt filmmaterial, utan like mycket (kanske rentav mer) infogat hemmagjord rekvisita i form av objekt, teckningar och målningar. Hantverket är avsiktligt taffligt, och det förstärks av att Pehrson också ställer ut sin rekvisita i gallerilokalen, komplett med arbetsbordet där objekten tillverkats. Vill man tillgripa en lättvindig förklaring skulle man kunna hävda att Pehrson är ute efter att dekonstruera nyhetsförmedlingens illusoriska drag. Verkligheten som skildras är ju allt som oftast redan historia som kan återberättas med varierande grad av sanningsenlighet, men det går att gräva djupare om man önskar.

För när det kommer till kritan är all återgivning av en historisk verklighet också beroende av sin speciella dramaturgi, där de scenografiska detaljerna inte är ointressanta. Pehrson sträcker bara ut det hela ännu ett litet stycke bortom vad man trodde kunde vara möjligt. Sedd ur detta perspektiv är hans utställning en tankeväckande kommentar inte bara till mytologin bakom den moderna nyhetsförmedlingen, utan till historieskrivningen som en genre, en genre som dessutom alltid har vänslats framgångsrikt med konstnärliga uttrycksformer. Och fattas bara annat. Få kulturella uttrycksformer kan mäta sig med konsten när det gäller att sammanfatta en hel tidsperiods trauma i ett fåtal, kraftfulla bilder.

Ola Pehrsons utställning kräver att man ägnar den tid och engagemang, men det är den väl värd. Den enda svaghet som utställningen har är att den i vissa aspekter håller sig alltför nära den pedagogiska mittfåran. Mellan bilder, texter och objekt i utställningen finns ett klockrent ett-till-ett-förhållande som i någon mån tar musten ur de spänningar som trots allt finns, och det är synd eftersom Pehrson i vanlig ordning laddat den konstnärliga skaparprocessen med en mängd mångtydigheter. Tydlighet är en dygd, men den har onekligen sina begränsningar. Ibland kan dock ändamålet helga medlen.

Adress: Karlavägen 16