Konstakademien, Stockholm: ”Prinsessor utan panik” (17/11-16/12)

När fan blir gammal blir han religiös. Och när konsthistorien ses ur en gnutta backspegelsperspektiv blir den plötsligt selektiv. Det vi vill se förstärks, och det vi inte vill veta av eller kännas vid förpassas in i glömskan. Så är det med 70-talskonsten. För eftervärlden tas den gång på gång fram som ett exempel på gråhet, trist politisering och åsiktsförtryck. Visst fanns allt detta, framför allt under decenniets senare del. Men 70-talet var också ett barn av den öppna konstens 60-tal, en experimenterande period som inte ville kännas vid några gränser eller tabun. En hel del av den energin kom att leva vidare genom konstnärer som Öyvind Fahlström, Carl Johan De Geer, Lars Hillersberg och Marie Louise De Geer. Den tuffa politiska konfrontationen spetsades till ytterligare, men det skedde utan att dogmatikerna helt fick bestämma agendan. En av höjdpunkterna i denna utveckling var utställningen ”Vi arbetar för livet” 1980 på Liljevalchs, en av de första riktigt stora manifestationerna av en feministiskt influerad konst. På den utställningen kunde besökarna möta den enorma skulpturen Prinsessan Panik, en kvinnovarelse som till klädseln föregrep Madonnas Gaultier-bh och som förenade sinnlighet med vrede, uppdämd urkraft och en vilja att handgripligen ta sig an världen, kosta vad det kosta vill.

Prinsessan Panik var kulmen på ett konstnärligt samarbete som pågått sedan mitten av 70-talet mellan Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander. Konstnärssamarbeten var helt i 70-talets gräsrotsdemokratiska anda, men när nu Jönsson och Abelli Elander låter Prinsessan Panik göra comeback anar man att samarbetet motiverades av betydligt mer än dagspolitiska överväganden. De bägge konstnärerna har beskrivit utställningen ”Prinsesssor utan panik” som en mitt-i-karriären-utställning, men inte av det slag som blickar tillbaka (eller snarare ned) från den trygga och upphöjda utsiktspunkt som en väletablerad yrkesverksamhet erbjuder. Här handlar det snarare om att leta upp tappade trådar som leder bakåt och framåt på en och samma gång, hitta valfrändskaper som ger stadga åt tillvaron, mitt i vissheten om att tiden och livet obönhörligt rinner iväg.

Det gör utställningen till en veritabel adventskalender av konsthistoriska referenser, luckor man kan öppna för att roas av eller förfasas över, men hela tiden med en konstnärlig utgångspunkt som förutsätter att även betraktaren har glimten i ögat. Prinsessorna Gittan och Kristina (jodå, bägge är uppkallade efter de legendariska Hagasessorna) är inte bara goda vänner som samarbetar lika bra IRL (In Real Life) som i den virtuella världen, de personifierar också det kvinnliga genombrottet i samtida svensk konst som numera deras yngre medsystrar tar för givet men som inte alls var det för bara ett par decennier sedan. Gittan Jönssons ”Diskkasterskan” må vara en modern feministisk konstikon, men hon speglar – förutom kampen för synlighet – även ett förhållningssätt som fyller revolten med humor och värme (bilden är ursprungligen från en italiensk livsmedelsförpackning). Men det är inte Diskkasterskan som huserar i utställningen utan hennes kollega Dammsugerskan, också denna figur med anor i 50-talets reklambilder. Dammsugerskan tar sig frejdigt an uppdraget att städa undan allt som strider mot mänskligt förnuft: rasism, krig, förtryck och spåren av en inskränkt konsthistorieskrivning. Eller också går hon på hembesök i den klassiska konstens bildvärldar, och främjar hygienen i verk av van Gogh, Zorn och Frida Kahlo.

Även Kristina Abelli Elander har tagit sig an världsförbättrandet när hon låter en armé av små uniformerade aliens gripa tag i uppgiften att virka en helt ny värld. Här står också konsthistorien på lur, när några aliens i ett hörn är i full färd med producera ett monumentalt spindelnät, en diskret blinkning åt urmodern Louise Bourgeois skrämmande jättespindel ”Maman”. Men över Abelli Elanders aliens vilar inget skrämmande. De utstrålar i stället en kvinnlig energi i miniatyrformat, men av det slag som på längre sikt förflyttar berg. I sina sjuksköterskelika uniformer står de ständigt på vakt, redo att med hängiven frenesi bygga upp där andra river ned.

Utställningen är byggd som en bok man kan läsa åt två håll, med ett gemensamt mittuppslag i form av rummet där Prinsessan Panik tronar. Samma tanke går igen i den fyndiga och informativa utställningskatalogen, där bägge konstnärerna – återigen i god 70-talsanda – tilldelats varsitt lika stort utrymme, och som saknar baksida. Skall man få riktigt fullödig utdelning av sitt utställningsbesök rekommenderas dock att man även tar sig tid att läsa den enorma seriestripp som sträcker sig över hela det centrala utställningsrummet (och som finns utgiven i form av en läsvärd bok). Den förstärker utställningens karaktär av kollegial peptalk på en nivå som inte handlar om smarta karriärmoves utan om att glädja sig tillsammans över det gemensamma hantverket och över att det trots allt finns så mycket kvar att göra.

Bilder (uppifrån och ned): Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander

Adress: Fredsgatan 12
Under 2008 vandrar utställningen vidare till Kristianstads konsthall och Bohusläns konsthall.