Studio 44, Stockholm: ”Privat skulptur” (22/2-11/3)

”Navelskåderi” och ”oförståeligt” skrev en upprörd journalist på City härom veckan om Miriam Bäckströms och Kira Careplans film som visas på Färgfabriken just nu. Jag undrar vad hon skulle tycka om Studio 44, underfundiga utställning ”Privat skulptur”. Många konstnärer arbetar med att offentliggöra, undersöka och gestalta det privata. Navelskåderi? Ja kanske, men samtidigt behöver inte navelskåderi nödvändigtvis vara laddat med något negativt. Det kan också ses som ett verktyg för att undersöka samtiden och det privata. Skrapar vi på ytan så brottas vi alla många gånger med samma problem, frågeställningar och livsfrågor.

Det tycks också finnas någon slags föreställning om allas rättighet att förstå all konst, om inte direkt så åtminstone ganska omgående. Och visst ger det en tillfredställelse om man förstår och hittar en omedelbar ingång. Men tänk om det är med konst som med så mycket annat, att det tar det lite tid, engagemang och inlevelseförmåga för att komma nära och förstå en del saker?

”Privat skulptur” ställer också frågan om det är självklart att konstnärer ska arbeta med privata frågor? Vad händer när det privata visas upp? På Studio 44 visas verk av 14 konstnärer, och det handlar om ett brett spektrum av uttryck och material. Vid en första anblick så känns det inte speciellt privat. Men så saktar jag ner, och tar in, och fram träder tårar, rädsla och ångest, ensamhet och utsatthet och det är just helheten som bildar den intima tonen i ”Privat skulptur”.

En vägg är fylld med Ralf Borselius svagt rosafärgade små djur i trä, som nyfödda försvarslösa valpar i okontrollerade ställningar. Trots att de är många är hudlösheten och utsattheten påtaglig. Lika utsatt, men också förvriden av sorg och ångest, är Jakob Robertssons lerfigur (bilden) som sitter ihopkrupen i en hörna. Figuren får liv genom en filmatisering av lergubbens vånda och gråt som visas på en monitor. Tårarna återkommer i Patrick Nilssons skiss till en staty. En man i lera där tårarna sprutar ut ur ögonen och bildar en fontän.

Anneli Wallin använder träpinnar och kulor, typiska hobbymaterial, till DNA-mönstret där piller direkt ur medicinbrukarna sprider sig över skulpturen med titeln ”Mitt liv som hobbykonstnär”. Ett skarpt skott mot den kulturpolitik som förespråkar att konstnärer ska ha ett ”riktigt” jobb och inte leva på a-kassa. Konsten kan de sköta på sin fritid och därmed bli just hobbykonstnärer. Ett verk som tycks ropa, politisera det privata.

Som stark kontrast till de känsloladdade uttrycken finns en sovande flicka där sängen är uthuggen direkt ur en trädstam. Anders Jansson bidrag till ”Privat skulptur” heter ”Alva sover”, och det är befriande och få se träskulptur. Bara materialet sig utstrålar trygghet och stabilitet. I dagens mediabrus där vi tvingas på mer privata bilder än någonsin får vi sällan följa med någon in i sömnens lugna sfär. Även Klara Kristalovas stängda ögon på väggen heter ”Sömn”. Och är egentligen inte sömn och drömmar något väldigt märkligt, något ogripbart, något väldigt personligt men som alla ändå har gemensamt.

Som det också står i den inledande texten till utställningen är ju faktiskt varje möte med konsten ett privat möte. Ett konstmöte är en dialog med tidigare erfarenheter och det som sker precis här och nu. Och tvärt emot journalisterna, som säger sig vara objektiva, så har konsten aldrig utgett sig för att vara annat än subjektiv. Det kanske också är det som provocerar. Det betyder inte att det privata inte kan delas av många. Det privata, det som den arga Cityjournalisten kallade navelskåderi, blir snarare en generös gest. Att konstnären faktiskt delar med sig av sin erfarenhet och sitt sätt att se världen.

Adress: Tjärhovsgatan 44