Galleri Olsson, Stockholm: Yngve Rådberg (23/11-17/12)

Begreppet bildrum är ett av konstens mest genomdiskuterade - och viktigaste. Målare har alltsedan färg började appliceras på ett plant underlag funderat och filosoferat över det imaginära rum som målningen upprättar, antingen det rör sig om ett helt abstrakt område eller ett fiktivt rum med en illusorisk tredimensionalitet inbyggd. När renässanskonstnärerna uppfann centralperspektivet startade de ett jordskred, som egentligen inte planade ut förrän Malevitj målade sin svarta kvadrat. Detta verk har inte bara konsthistorisk betydelse; det symboliserar även den punkt bortom vilken bildrummet och dess komponenter försvinner in i en tomhet som varken betyder något eller vill kommunicera något till oss. Slutspel, så att säga. Det är ingen tillfällighet att just Malevitj kommit att inspirera och provocera generationer av konstnärer efter honom. För när Intet en gång för alla fästs på duken, vad finns då kvar att utforska?

Yngve Rådberg är en konstnär som förmodligen har ett ambivalent förhållande till Malevitj, och denna ambivalens skapar mycket av nerven i hans mycket konsekvent genomförda konstnärskap. Faktum är att Malevitjs svarta kvadrat finns med redan i en målning han gjorde under studietiden vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Skillnaden är dock att det inte längre rör sig om en kvadrat, utan om en form som påminner om skolans svarta griffeltavla, samt att en ung man står framför tavlan med ryggen vänd mot oss. Det konsthistoriska budskap som den svarta fyrsidingen förmedlar till oss kolliderar med en den ickekommunikativa attityd som mannen i bilden uttrycker. Och Malevitj har fortsatt att spöka i Rådbergs bildrum sedan dess, som mörka fönster eller dörröppningar genom vilka pusten från Intet tränger in.

Annars är det serialiteten i bilderna som är mest iögonenfallande. Rådbergs ständigt återkommande bildformat - det motsvarar proportionerna hos bilderna tagna av en småbildkamera - ger vid en första anblick associationer till spelfilm eller stillbildsberättande. När man dessutom upptäcker att vissa av personerna förekommer i flera bilder, lite varierade men fullt igenkännbara, då är det svårt att inte uppfatta verken som bildrutor eller scener i en sammanhängande berättelse. Men så är det inte. Konceptuellt ligger Rådberg betydligt närmare en konstnär som Jeff Wall än exempelvis Hammershøi och Edward Hopper (vilka han ibland jämförts med). Det är inga stämningsbilder från slutna rum Rådberg levererar utan täta och laddade situationsbilder som varken har ett ”före” eller ett ”efter”, något som gör dem ännu kusligare. För när man väl kan bläddra bakåt eller framåt i historien går det att stilla sin ångest och ge även absurda situationer en logisk förklaring. Men den livlinan slänger inte Rådberg ut. Vad vi ser är det som existerar, punkt slut.

I sin nya utställning har han valt att lätta lite på det mörker som tidigare kunde härska i målningarna. Gråljuset som nu ofta sveper in scenerna tangerar Roy Anderssons filmestetik (”Sånger från andra våningen”), och gör strukturerna instabila samtidigt som tydligheten är oförändrad. Resultatet blir en ökad grad av tvetydighet, som även gäller situationerna Rådberg skildrar. Liksom Jeff Wall i sina arrangerade fotografier väljer Rådberg att fånga människorna precis i det ögonblick när situationen spetsas till, när någon gör en obehaglig upptäckt eller ställs inför ett svårt beslut. Vad det hela egentligen handlar om - och om det verkligen kan sägas vara fråga om en handling i ordets rätta bemärkelse - låter Rådberg vara oskrivet, men det är inte svårt att identifiera sig med känslan som bilderna framkallar. Rummet vajar till, avgrunden öppnar sig, mörkret flåsar en i nacken.

Intrycket förstärks nu, som i de tidigare utställningarna, av bildernas begränsade storlek och montering. De är så små att man helt enkelt måste befinner sig ganska nära dem för att se alla detaljer, vilket gör betraktaren ännu mer sårbar för konstnärens ”budskap” än om han/hon kunnat inta en mer distanserad position på klassiskt två-tremetersavstånd. Placeringen platt på väggen, utan synlig upphängningsanordning, får bilderna att närmast likna fack i väggen, dioramor som vi nyfiket kan blicka in i. Men det allra mest intressanta med Rådbergs konstnärskap är att magin fortfarande är intakt. Om det är frukten av konstnärens envishet, verkens attraktionskraft eller en kombination av bägge kan man spekulera kring. Men Yngve Rådberg fortsätter att vara en mästare i att servera folkhemsångest i en litan ask.

Adress: Fredsgatan 12