Rolf Hanson hamnar tveklöst i den senare kategorin. Tiden spelar oss stundom sina spratt, och det är idag nästan surrealistiskt att tänka på att Hanson redan 1985 nådde den stora publiken med sin separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Begreppet "nådde" kan förstås diskuteras. Trots att Hanson varit måleriet trogen har han knappast tillhört de välartade konstnärerna. Färgkänslan, de stringenta kompositionsprinciperna och det i ordets sanna bemärkelse ekonomiska valet av motiv har alltid funnits där, men hade hos de flesta konstnärer knappast varit den optimala utgångspunkten för ett måleri som sätter sig på tvären. Konststycket har dock utförts tidigare, inte minst av Hansons lärare Dick Bengtsson, för vilken en kärv integritet var en omistlig del av den konstnärliga arbetsprocessen. 

Den avsiktliga positioneringen utanför det vedertagna kan för den oinvigde förefalla som reminiscenser av ett romantiskt patos, men så förhåller det sig inte i Hansons fall. Hans måleri tangerar emellanåt expressionismen, även om avståndet till denna ändå bibehålls med markant tydlighet. Rolf Hansons utställning på Galleri Andreas Brändström utgör härvidlag ett sparsmakat koncentrat av en utveckling som tidigare kunnat beskådas i större omfattning, senast på Kunsthalle Düsseldorf i somras. Den nya utställningen begränsar sig till fyra relativt stora dukar, vars yttermått och färgrikedom under vilka andra omständigheter som helst hade hotat att krympa rummet och alstra en klaustrofobisk känsla. 

Märkligt nog infinner den sig inte, eller snarare förblir den en logisk självmotsägelse. Hansons måleri är uttrycksfullt utan att vara expressionistiskt, vilket han åstadkommer genom en distinkt koncentration på att hitta färgbalansen som befinner sig precis på gränsen mellan att lägga sig till ro i ett stabilt viloläge och spänna varje osynlig muskel inför det oundvikliga uppbrottet. Bilderna är täta som lövverk, men ändå helt vidöppna mot rummet omkring dem. Paradoxalt nog tycks de tillhöra lokalen med en självklarhet som inte är mindre än förklaringen till varför vi som besökare råkar befinna oss där. 

I tre av målningarna går samma motiv igen, nämligen en bild som Carl Fredrik Hill målade i Montigny-sur-Loing år 1876, och som föreställer en trappa och en stängd dörr. Både trappan och dörren är detaljer som inte bara är djupt invävda i konsthistorien, utan också arketypiskt återkommande symboler i såväl religiösa berättelser som varje individs drömmar. I Rolf Hansons händer blir arketyperna något mer än symboliska eller mytologiska illustrationer. Liksom i fallet med de hus och husfasader han under de senaste åren ägnat sig åt låter han trappan och dörren vecklas ut ur ett stycke abstraherat landskap, ungefär som en pappersremsa dras fram ur en korg med olikfärgade tyger. 

Men det är inte en fråga om att påtvinga betraktaren ett visst begränsat perspektiv, eller att växla in seendet på ett säkerhetsspår, där allt kan kategoriseras och analyseras. I samma takt som bildernas figurativa element drar iväg mot abstraktionen närmar sig de abstrakta elementen en figuration som närmast känns organisk. Rolf Hanson ger oss helt enkelt inte en enda sekunds tillfälle att välja, utan tvingar oss att inse vidden av vårt eget seende, och de oanade möjligheter detta ger oss. Utställningar som denna är företeelser som uppfordrar till växande och insikt.