Moderna Museet, Stockholm: Thomas Ruff (1/3-29/4)

”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa”, hävdas det att Fjodor Dostojevskij sagt när han kommenterat den explosivt framgångsrika ryska 1800-talslitteratur, som han själv var en viktig del av. Om han verkligen sade det eller inte gör inte så mycket, fenomenet som citat beskriver är ändå i högsta grad relevant: under mycket kort tid lyckades man i en relativt homogen kulturkrets med konststycket att utifrån en enda inspirationskälla skapa världslitteratur. Ungefär på samma sätt förhåller det sig med den tyska s.k. sakliga fotografins historia, som utgår från Bernd och Hilla Becher och tar sin fortsättning i Thomas Ruff, Candida Höfer, Andreas Gursky, Thomas Struth och Axel Hütte. Deras attityd till fotografin som medium är omöjlig att tänka sig utan den tekniska och institutionella utveckling som varit fotografiets förutsättning under de senaste 50 åren. Å ena sidan har vi att beakta framväxten av alltmer sofistikerade digitala tekniker, som gör det möjligt att manipulera den fotografiska bilden så långt att det knappast längre är relevant att tala om ett ”original” och ”kopior”, å andra sidan måste vi räkna med den medieutveckling som förvandlat den fotografiska bilden från oomtvistat sanningsvittne till underhållning eller spaltutfyllnad. De tyska fotograferna har sett detta, och valt en position som utstrålar radikal trolöshet mot alla som önskar annektera fotografiet för sina egna (och ofta dolda) syften. Därmed inte sagt att deras sakliga attityd är detsamma som indifferens inför den påverkan deras verk kan ha. Men man behöver gräva lite djupare för att hitta detta underliggande rotsystem.

Även Thomas Ruff startade sin karriär som ”saklig” fotograf, med bland annat serier av porträtt av människor i den egna bekantskapskretsen, byggnader och rumsinteriörer. Gemensamt för alla dessa bilder är avsaknaden av ens tillstymmelsen till vad man skulle kunna kalla ett känsloläge. Bilderna visar en vardag som vi alla kan känna oss hemma i, men som tömts på all intimitet och individualitet. Det är samma tomma skal Ruff visar upp som designtidskrifterna excellerar i. En form av visuell onani för västerlandets rotlösa samhällsmedborgare. Och givetvis är allt inte så oskyldigt som det förefaller vara. I serien ”l.m.v.d.r” från slutet av 90-talet föreställer byggnader skapade av den legendariske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe. Det intressanta med Mies van der Rohe är att en så stor del av hans berömmelse vilar på den fotografiska dokumentationen av hans verk, som också indirekt bidragit till att hans långt drivna rationalistiska arkitekturteori blev synonym med begreppet ”modernitet”. Ruff avbildar Mies van der Rohes byggnader separerade från omgivningen, och de antar skepnaden av modernistiska altarskåp, monument över en tid där formen lagt det icke salongsfähiga innehållet till handlingarna.

På senare år har Ruff i huvudsak riktat sitt intresse mot den fotografiska bilden i den mekaniska reproduktionens tidsålder, för att tala med filosofen Walter Benjamin. Ruff har hämtat bilder från dagstidningar, affischpelare och Internet och arrangerat om dem på ett sätt som gör att de mister sin ursprungliga betydelse. I serien ”Jpegs”, av vilka Moderna Museet nu visar ett urval, har han gått ännu ett steg längre och förstorat upp JPEG-komprimerade bilder från Internet till monumentalformat. JPEG-formatets komprimeringsalgoritm är konstruerad för att bilderna snabbare skall kunna överföras via datanäten, och för att åstadkomma detta har grafisk information exkluderats. I extrem uppförstoring faller bilderna sönder till ett närmast obegripligt rutmönster, som först blir till en bild igen om man avlägsnar sig och betraktar dem på 10-15 meters håll. Ruff har valt bilder med ett dramatiskt innehåll: i många fall kan vi genom pixelslöjorna urskilja ruinerna av World Trade Center i New York. Men när han får dem all kollapsa distanserar han sig inte bara från den lättvindighet med vilken samtida nyhetsfotografi gör anspråk på att skildra verkligheten. Han distanserar sig också från sin egen tidigare fotografiska praktik, där det välkontrollerade formatet och den perfekta ytan spelar huvudrollen.

Thomas Ruff är en fotokonstnär som gått varvet runt, och till sist nått en punkt där bildens sönderfall också producerar en annan bild, en abstraktion som går att uppleva på sina egna villkor, helt frikopplad från vad den ursprungligen gör anspråk på att visa. Det är, som oftast när det gäller Thomas Ruff, snyggt utfört men i grund och botten inte så intressant. Att arbeta med digitala fotografiers pixelkaraktär har numera blivit en genre – vår egen Thomas Broomé gör det till och med i tredimensionell form – och när det gäller den fotografiska bilden relation till det svårfångade fenomenet verkligheten har en konstnär som Uta Barth betydligt mer att säga om vår kulturellt anpassliga perception än Ruff. I jämförelse med Ruffs klinskt kyliga, precisa och förrädiska 90-talsporträtt är ”Jpegs” alltför enkel kost.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen