Galleri Olsson, Stockholm: Johan Scott (8/3-20/4)

Hur vet jag att konsten är autentisk?, är än i dag en bra fråga. Att beskriva ett verk som äkta kändes länge gammaldags. Inte så konstigt då ”min” generations konstverk handlade om – eller behandlade – ironi, appropriation och media. Sådant som medvetet gick stick i stäv med allt vad tradition var. Jag är född under andra halvan av 70-talet och postmodernismen för mig var inte radikal, utan det normala. Jag upplevde inte på plats krocken mellan ren modernism och oren postmodernism. Striden var över med minst tio år när jag var tjugo år. Uttryck som ”eviga värden” och ”penselns rörelse över duken” var då gammalt och dammigt. Nu blåser vindarna lite annorlunda. Men att använda begrepp som genuint och originellt har inte blivit helt naturligt än – om det någonsin blir det igen. Eller?

Nja. Sedan möter jag Johan Scotts måleri. Scott slog igenom i början av 1980-talet och har tills nyligen varit professor på Mejan. Måleri av hans slag tar jag sällan, för att inte säga aldrig, del av på den unga samtidsscenen – och det fyller därför en kontrasterande funktion. Det är inte bara därför Scotts måleri tycks mig briljant, det står på egna ben. Men hur beskriver man då måleriet efter postmodernismens teorem? Eller som det brukar heta: efter konceptkonsten finns ingen återvändo. Nog är det så, men! Jag gör som Alexander den store (utan andra likheter), då han enligt legenden stötte på den gordiska knuten. En knut så komplicerad att ingen kunde knyta upp den. Med löfte om Asiens herravälde vid sina fötter försökte Alexander att lösa knuten, men utan framgång. Frustrerad högg han istället sönder den med sitt svärd. På ett liknande sätt kan man i dag förhålla sig till diskussionen om autenticitet och originalitet: Lös inte problemet, det går inte att med säkerhet att veta vad som är en genuin avsikt? Lämna frågan därhän. Inte för att "ordningen" är återställd, nej inte alls, men det är orimligt att fortsätta hålla ett helt språkbruk i fängsel.

Hur är det då med Johan Scotts nya målningar på Galleri Olsson? Jo, det var just det – de abstrakta målningarna liksom uppmuntrar en att använda traditionella begrepp. Det första besökaren tar del av är baksidan av en målning, en beige duk och dess ramverk som hänger ned från taket strax innanför dörren. Den bryter upp galleriets vita kub. Till höger en på höjden avlång målning på aluminium, resten av väggen, helt tom. I relation till de andra målningarnas placering ger det utställningen balans. Mitt emot den fritt hängande målningen visas utställningens höjdpunkt, en triptyk. Tre målningar som hänger var för sig, men ändå är sammanlänkade av formelement, mönster – brutna linjer och starka färger; rött, rosa, blått, grönt och så vidare. De spräckta linjerna ser ut som avmålade kristaller. Det är kantigt, spretigt och inte minst estetiskt tilltalande.

Här som alltid inför Scotts måleri pockar konsthistorien på. I hans förra utställningen på Galleri Olsson (2006), var det tydligt att Scott abstraherade Caravaggios målning Narkissos. Den här gången är det oklart vad – eller ens om – det finns någon förlaga. Det är en ren spekulation, men triptyken med sina linjer för tankarna till ett stilleben av Cézanne. Givetvis är jag nyfiken, men bevis om förlagor är inte av vikt. Som tidigare konstaterat: målningarna står för sig. Utställningen är enhetlig som få i Stockholm i dag. Till vänster i gallerirummet, från ingången sett, hänger tre mindre målningar som utgör pendang till triptyken, men som likväl är tre självständiga verk.

Vad som förenar konstverken på galleriet – och här kommer traditionen – är penselföringen. Jag tycker mig se ett angreppssätt, ett slags anslag, som vittnar om något autentiskt. Johan Scott menar vad han målar. Här tycks mig ingen ironi finnas, eller något lättsamt. Det här är allvar – och viktigt. Men det kommer inte till mig ögonblickligen, utan det dröjer. Det gäller att hänga kvar, känna nyfikenhet, gå runt, vänta och titta lite till.

Adress: Fredsgatan 12