Magasin 3, Stockholm: Tino Sehgal (6/3-4/5)

I Tino Sehgals utställning är salarna är tomma på traditionella objekt. En människa ligger på golvet i ett hörn och liksom vrider och vänder på sig, djupt försjunken i sina egna förehavanden. Lite längre in öppnas och stängs dörrar, men det är inte personalen som går för att hämta något utan försiktigt smyger den ena personen efter den andra in i det sista rummet, två män och tre kvinnor i olika åldrar. Med ryggarna vända mot mig rör de sig utmed väggarna för att, vad det verkar, inte avslöja sina ansikten. När de stannar utgör vi tillsammans en vid ring, men en man står direkt intill mig, lite för nära. De fem människorna börjar andas ljudligt, och sen utbrister de i kör, först svagt men med ett stigande crescendo, formuleringen: ”The objective of this work is to become the object of a discussion”. Om och om igen kommer samma formulering, jag står tyst och väntar, tills människorna börjar segna ner på golvet och mantrat uttalas med gråtfärdig stämma. Då frågar jag ” Svarar ni på tilltal?” Som i ett slag reser de på sig och då börjar ett samtal mellan de fem om varför jag formulerat min fråga på så vis? ”Skulle de svara nej, skulle de ju ljuga, eftersom de redan svarat på tilltalet”, säger en. En annan tycker att det är ett ålderdomligt språk att använda ordet tilltal, en tredje försöker reda ut skillnaden mellan tilltal och att tala till någon. Jag ställer ytterligare en fråga men den ignoreras, och i stället försöker de gå till botten med den första frågan.

Som besökare är jag med och formar vad som blir konsten i Tino Sehgals utställning. Konstnärens instruktioner till de medverkande personerna i utställningen, hur de rör sig och vad de säger i viss mån, är bara grunden för det kommande mötet med besökaren. Det är allt annat än förutsägbart, men både roligt och obehagligt på samma gång. Och det är överraskningseffekten, att inte veta vad som sker men samtidigt vara med och påverka ett händelseförlopp i en okontrollerbar riktning som känns lockande. Det obehagliga består i ovissheten inför människornas kommande beteende. Eftersom jag inte kan läsa av deras ansikten är det omöjligt att få någon slags förhandsinformation ifall det är fara i antågande. Som Oleg Kuliks bitande hund på Färgfabriken. Men om Kulik genomförde en performance kallar Sehgal sin verksamhet för ”konstruerade situationer”. Det finns tydliga kopplingar till improvisationsteater där man utifrån ett fåtal instruktioner ska skapa en dramaturgi, förutom att det här bara är en part som fått anvisningar. Även Lars von Triers ”Idioterna” gör sig påmind, och specifikt den scen där en man i det stora huset som ska säljas utger sig för att vara mäklare, trots spelad utvecklingsstörning. Paret som är spekulanter tappar totalt förmågan att hantera husköpssituationen när det sociala spelet störs av det oförutsägbara i en utvecklingsstörd mäklare. En slags ”konstruerad situation” där mäklarens beteende är grunden för den skruvade scenen som uppstår i mötet med paret.

För Tino Sehgal är det väsentligt att inte använda sig av fysiska material i sin konst, eftersom det skulle bidra till ytterligare förminskning av jordens resurser. Därför avstyr han all slags dokumentation i form av exempelvis kataloger och fotografering. Och då den gängse fördjupningslitteraturen kring konstnärens verksamhet saknas är det uppenbart hur ens eget deltagande blir avgörande för att kunna ta del av Sehgals konst. Det är en konstnärlig verksamhet som liksom inte går att läsa sig till eftersom den bara låter sig uppfattas på plats.

När gruppen inte kommer längre i sina resonemang kring mitt uttalande frågar jag om jag får gå, eftersom mannen som står så tätt intill mig blockerar utgången. Då lutar de sig bakåt, som i ett försök att gå ner i brygga och utbrister ”No!”, och därefter tar en vild dans vid som leder de fem personerna mot rummets utgångar. När jag lämnar salarna avundas jag de mötande besökarnas stundande konstupplevelse, alldeles säkert helt olik min egen men med samma påfallande närvaro.

Adress: Frihamnen