Malmö Konsthall: David Shrigley (8/9-4/11)

Spontanitet, plötsliga infall och impulsiva ingivelser finns det för det mesta inte särskilt stort utrymme för i nutidsmänniskans tillvaro. Invanda mönster, planerade rutiner och strukturer dominerar den heltidsarbetande människans vardag med få möjligheter till utsvävningar. Längtan efter frihet, om det nu överhuvudtaget går att tala om en sådan utan att hemfalla åt politisk retorik, får hitta sina egna vägar, i form av eskapistiska utflykter från vardagstristessen. David Shrigley tillhör de privilegierade som har hittat sin egen nisch, ett eget fritt forum att verka i. Om än i en rationellt uppbyggd konsthall som antar skepnaden av en labyrint uppdelad i olika rum visas hans teckningar, böcker, tavlor, filmer, foton, T-shirts, skulpturer och målningar. Detta är hans första retrospektiva separatutställning i Nordeuropa.

Snabbt tycks den svarta tuschpennan ha gått över pappret när han gjorde sina figurer med tillhörande kommentarer. Idén förverkligas om än lite slarvigt så på studs. I jämförelse med Dan Perjovschi vars krumelurer vid det här laget fyllt väggarna i flera utställningshallar i södra Sverige med omnejd saknar Shrigleys illustrationer politisk udd, men är i princip lika kul. En annan mer handfast skillnad från Perjovschi är att Shrigley inte klottrar med sin svarta tuschpenna direkt på den vita väggen utan mot vita pappersark i A4-format som sedan häftats fast bredvid varandra så att ett myller av text och figurer uppstår. Ett undantag är ”God is Idle” som målats med stora bokstäver direkt på en vägg. David Shrigley står med den ena foten i konsten och den andra i populärkulturen. Det senare har knappast legat honom till last. 2003 gjorde han musikvideon till Blurs ”Good Song” och sedan 2005 publiceras hans teckningar varje vecka i The Guardian.

Shrigleys fot i populärkulturen gör att det känns överdrivet att intellektualisera för mycket kring teckningarna och de andra verken på utställningen. Visst belyser han slagfärdigt den mänskliga existensens olika pärser och vedermödor i sina illustrationer. Men den mentala ansträngningen består nog mer i att gå igenom alla de tuschteckningar som först möter en vid ingången och senare har en lika lång fortsättning längre in i konsthallen. Vill man greppa om allt bör man med andra ord ha gott om tid på sig vid besöket. För salen rymmer långt ifrån bara hans tuschteckningar. Ett rum fylls av T-shirts, i ett invaderas golvet av insektsliknande smidesskulpturer som ibland kravlar på varandra, några rymmer målningar, ett annat domineras av tre tygskulpturer formade som tre huvuden med långa svarta rastaflätor.

Roligast av allt är nog trots allt hans animerade svart-vita filmer. Kanske framför allt den där ett finger trycker på en strömbrytare så att ljuset inte bara på filmen utan i hela rummet ömsom släcks, ömsom tänds. Att man överhuvudtaget står kvar och väntar på att pekfingret ska göra nästa tryck på knappen övergår mitt förstånd. ”Everything must have a name” är utställningens titel. Antagligen är det undertecknad som lider av total brist på observationsförmåga, för dagen efter vernissagen syns varken namn på verken eller till rummen som ska vara indelade efter särskilda teman. Däremot hänger i nästan varje avdelning i labyrinten en fyrkantig tavla med en målad urtavla som vardera visar olika tider på dygnet. Så blir vi återigen påminda om vår begränsade tid här på jorden.

Adress: S:t Johannesgatan 7