Konstnärshuset, Stockholm: ”Skulptur 2007” (4/7-19/8)

Vad är en skulptur? ”Något som du backar in i varje gång du tar ett steg tillbaka för att kunna titta på en målning”, sade den sarkastiske Barnett Newman på 50-talet. Det vill säga: skulpturen är allt det som inte måleriet kan eller vill vara. Den defaitistiska definitionen är frukten av en lång process, varigenom skulpturkonsten – liksom de flesta andra konstarter – genomgått en identitetskris på jakt efter nya bopålar i en konstverklighet där det mesta flyter och alla gränser brutits igenom. Kritikern Rosalind Krauss diagnostiserade 1979 problemet i sin berömda essä ”Sculpture in the expanded field”, där hennes resonemang mynnar ut i att skulpturen befinner sig någonstans i gränslandet mellan ”icke-landskap” och ”icke-arkitektur”. I bakgrunden skymtar möjligheten av att begreppet ”skulptur”, liksom begreppet ”måleri”, egentligen inte alls har med material och form att göra, utan är en något skissartad beskrivning av de kvaliteter ett visst konstverk utstrålar. Kan ett videoverk vara skulptur? Eller ett ljudkonstverk? Javisst, om man drar konsekvenserna av Krauss analys.

Krauss essä måste förstås ses mot bakgrunden av den radikala nedbrytning av den både den förmodernistiska och modernistiska skulpturtradition som genomfördes av konstnärer som Robert Smithson, Walter de Maria, Richard Serra, Robert Morris och Bruce Nauman i slutet av 60-talet och början av 70-talet. De frågeställningar som dessa konstnärer väckte är lika relevanta idag, när olika former av ”skulpturala” uttryck befriar sig från skulpturgenrens traditionella begränsningar och tar plats i det offentliga rummet med ett mycket större inslag av social dynamik och interaktion är tidigare. Den som önskar tränga djupare in i denna underbara värld rekommenderas ett besök på den stora utställningen ”Skulptur Projekte Münster 07” (http://www.skulptur-projekte.de), där tradition och förnyelse på det skulpturala området får en generalmönstring.

I Sverige är det lite knepigare. Sommarens stora utställning på Konstnärshuset i Stockholm heter ”Skulptur 2007”, och arrangeras av Skulptörförbundet. Behovet av en speciell intresseorganisation för skulptörer skall jag inte kommentera här – har någon hört talas om ett målarförbund? – men frågan om medlemskap i en viss förening är en bra curatorisk princip gör sig omedelbart påmind vid mötet med ”Skulptur 2007”. 130 deltagande konstnärer inpressade i Konstnärshusets i och för sig spatiösa men inte oändliga utrymmen gör det uppenbart att det är Göran Perssons ”alla skall med”-slogan som styrt presentationen snarare än en genomförd curatorisk tanke. Resultatet har blivit en skulptural salongshängning, där inte många kvadratdecimeter av utställningsrummen lämnats orörda. Glöm tematisering, narration eller andra likartade presentationsprinciper. Här samsas traditionell – för att inte säga mycket traditionell – skulptur med innovativa uttryck.

Just detta är förmodligen utställningens största svaghet. Den som önskar få en uppfattning om, för att använda en rejäl klyscha, state-of-the-art när det gäller skulptur blir grymt besviken. ”Skulptur 2007” är nedlusad med den slags abstrakta eller halvabstrakta skulpturer som kommunalpolitiker brukar älska att smycka offentliga platser med, eftersom de inte har minsta tillstymmelse att uppväcka heta känslor hos publiken. Att det finns konstnärer som än idag producerar sådana verk är givetvis frukten av ett personligt ställningstagande, men frågan är varför dessa i ordets bokstavliga bemärkelse stendöda uttryck måste presenteras under den kaxiga utställningsrubriken ”Skulptur 2007”? Det har inte mycket med skulpturkonstens bredd att göra, snarare med konservatismen som lurar här och var inom yrkeskåren.

Lyckligtvis finns det konstnärer som ser traditionen som en språngbräda snarare än en riddarborg. Hanns Karlewski visar tre små svarta figurer i häftiga positioner, som i sin seriella karaktär leder tankarna till fotopionjären Edweard Muybridges studier av djurs och människors rörelser och Birgitta Wennerling har med glimten i ögat och en ljudanläggnings hjälp fått ett stenblock att ”tala”. Annars är det inte många av konstnärerna som verkligen tagit steget ut på det utvidgade fält som Rosalind Krauss talar om. Det enda riktigt goda exemplet i utställningen är Ann Roséns ljudinstallation, som med hjälp av sensorer registrerar de förbipasserande besökarnas rörelser och omsätter dem till ljud. Utan att bidra med en enda tingest som belamrar fysiskt utrymme åstadkommer Rosén en stark förnimmelse av rumslighet som känns ända ner i mellangärdet.

Magkänsla handlar det även om när Birgitta Muhr låter ett antal vitlackerade metallstänger spreta vilt ut i rummet, som om en minimalistisk skulptur fått en LSD-kick. I kategorin hämningslöshet hittar vi även Leo Pettersson, som visar en säregen installation bestående av till ena hälften landskapsfragment och till den andra den konstnärliga arbetsprocessens efterbörd, hämtad direkt från ateljén.

Alltför ofta händer det emellertid att i och för sig sympatiska verk försvinner in i den kaotiska utställningsarkitekturen. Diana Andersson har dragit korrekta slutsatser av detta, och valt att visa sina verk i ett egenhändigt tillverkat skåp, som på utsidan försetts med allehanda bilder och tecken med dunkelt ursprung. Objekten hon visar är kanske inte så väldigt mycket att yvas över, men helheten fungerar. Det gör däremot inte de försök till samverkan med omkringliggande näringsidkare som ”Skulptur 2007” gör. Verken som visas i skyltfönstren hos Volkswagen, Skandiabanken m.fl. gör så lite väsen av sig att de knappt märks. Om det är så samarbetet mellan konstnärer och näringsliv skall bedrivas i framtiden bör kulturministern ta sig en tankeställare på hur hon formulerat direktivet för den nyligen tillsatta kulturpolitiska utredningen.

”Skulptur 2007” är en utställning som signalerar ambitioner, men inte infriar förväntningarna. Det är synd, eftersom skulpturala uttryck har blivit allt viktigare i takt med inskränkningarna av det offentliga rummet. Skulptörförbundet skulle kunna tillföra en hel del till denna diskussion, om man bara vågade öppna sig. Varför inte ta initiativet till en bred utställning med skulpturen i fokus, öppen även för icke-medlemmar? I ”Skulptur 2007” känns saknaden stor efter de bästa av de samtida skulptörerna – konstnärer som exempelvis Bianca Maria Barmen, Klara Kristalova, Helena Mutanen och Monika Larsen Dennis – som inte är medlemmar i Skulptörförbundet.

Adress: Smålandsgatan 7

Bilder (uppifrån och ned): Hanns Karlewski, Ann Rosén, Birgitta Wennerling, Diana Andersson, Leo Pettersson