Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Anders Stimmer (8/11-22/12)

När den norske konstnären Odd Nerdrum 2001 gav ut sin bok “Om kitsch” var det både ett försvar för den egna konstnärliga hållningen men också en diagnos på konstlivet som sådant. Nerdrum var mycket noga med att påpeka, att kitsch inte skall förväxlas med massproducerade bilder av dansande zigenerskor och gråtande barn, utan är ett estetiskt credo i sig, ett ställningstagande mot modernitetens (läs modernismens) vilja till renodling och till exkludering av de konstnärliga uttryck som inte motsvarar kriterierna på vad som anses vara god konst. Kitsch är med andra ord inget en gång för alla definierat uttryck. Kitsch är en projektionsyta för den moderna konstens mardrömmar. Inte undra på att Odd Nerdrum med stolthet kallade sig kitschmålare. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Idag har alla modernismens tabuföreställningar fallit samman, och konsten har anammat ett tillstånd där det mesta är tillåtet. Att utmana publiken genom att trampa över moraliska tabugränser ter sig emellertid alltmer utsiktslöst, även om det fortfarande finns dem som gör tappra försök att förnya denna klassiska avantgardistiska hållning. Ska man som konstnär sätta sinnena i svallning hos dagens publik är det förmodligen enklare att göra det inom konstens egna gränser. Men inte heller där är uppgiften så väldigt enkel att gå iland med.

Anders Stimmer lämnade Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2004, och gör nu sin första större separatutställning på Natalia Goldin Gallery, ett galleri som annars inte har ett trackrecord av att ställa ut konstnärer som Stimmer. Nu gör inte det så mycket – Stimmers blandning av nordisk naturromantik, sagoväsen och människor av kött och blod ligger i tiden. Det var inte alltför länge sedan fashionabla Bonniers Konsthall gjorde en stor samlingsutställning på temat ”den nya romantiken”. Och antalet skolor, eller ”akademier”, som koncentrerar sig på att lära ut ett traditionellt genremåleri i förmodernistisk anda växer. Det finns uppenbarligen en längtan efter en konst som blickar bakåt mot ett tillstånd av stabilitet och lätt förutsägbara estetiska förebilder. (Inte oväntat sålde Stimmer hela utställningen på vernissagedagen.) Men allt handlar inte bara om estetik – den yngre konstnärsgenerationens omvittnade intresse för John Bauer och Marcus Larsson speglar också en önskan att återknyta banden med en konsthistoria och ett konstnärligt förhållningssätt som befinner sig före modernismen.

För somliga har det handlat om att leka med schabloner som nästan är så gamla att de i en ung generations ögon belönats med en ny fräschör. Andra vill tränga djupare än till ett klipp-och-klistrande ur den äldre konsthistorien genom att problematisera motiven utifrån ett samtidsperspektiv. Anders Stimmer tillhör den senare kategorin konstnärer. Hans lek med sagans och drömmens värld är inget lojt tidsfördriv. Liksom hos Odd Nerdrum fungerar hans bilder som ett slags tittskåp, genom vilka vi får inblick i ofta laddade situationer där kompositionen styrts av ett absurt, associativt flöde samtidigt som den vardagliga verkligheten emellanåt bryter ytan i skepnaden av full igenkännbara personer och detaljer. Vi tillåts emellertid inte att agera utomstående betraktare. Figurerna möter oss med sin blick, de etablerar en relation med oss. Och inför de halvklädda unga kvinnor som återkommer i Stimmers bilder förvandlas vår position till voyeurens på ett sätt som bryter konstens illusion och konfronterar oss med diverse samtida tabuföreställningar om vad som är ett tillåtet erotiskt uttryck. Sämst lyckas han faktiskt när han ger sig i kast med att måla traditionella naturmotiv, inspirerade av sina förebilder. Man kan, som bekant, inte stiga ner i samma flod två gånger.

Någonstans har jag ändå på känn att inte alla dem som öppnat plånboken på Stimmers vernissage insett den fulla vidden av vad han gör. Att bryta mot den goda smaken väcker idag knappast anstöt, speciellt som denna goda smak är ett historiskt fenomen med klara gengångartendenser. Och att söka tryggheten i konst ”som föreställer något” är inte heller ett relevant argument. Stimmers konst är minst av allt en trygghetsfaktor, den rymmer ett mörker vars ursprung är svårt att bestämma men som faller tungt över civilisationen. I dunklet bortom de kala trädstammarna bubblar en gryende panikkänsla, som kopplar ett betydligt starkare grepp än den eventuella moralpanik man kan känna inför vissa av Stimmers lättklädda unga damer. Hans måleriska sagoberättande sker från en utgångspunkt före det att Disney pacificerade bröderna Grimm. Sådana fysiskt obehagliga berättelser finns det ett behov av när maktens representanter blir alltmer stajlade och medietränade.

Adress: Hudiksvallsgatan 8