Kulturhuset/Lava, Stockholm: ”Terra Incognito” (18/11-21/1 2007)

Staden som motiv har följt konsten allt från modernismens pionjärgeneration. För dessa konstnärer var den moderna staden ett samtidigt skrämmande och lockande fenomen: den stora, moderna staden symboliserade framstegstanken som sådan (vilken modernisterna helhjärtat hyllade), men den stod också för mycket av den växande känsla av främlingskap och fragmentisering som människorna i sekelskiftets europeiska storstäder erfor. I staden byggdes det nya samhället, men till priset av att de gamla sociala strukturerna slogs sönder. Konstnärerna som verkat under de senaste 50 åren har emellertid inte omfamnat staden med samma okritiska entusiasm som deras äldre kolleger. Dagens storstad reflekterar inte längre den obändiga framstegstron, utan snarare dess motsats: den moderna kulturens sönderfall. Detta hindrar inte att vi alltjämt fascineras av staden som social och kulturell smältdegel, vilket även gjort att den framför allt blivit fotografernas ämne eftersom fotokonsten mer än de övriga konstarterna formats av den urbana kulturen.

Det är närmast ett encyklopediskt företag att redogöra för den urbana verkligheten som ett av fotokonstens huvudmotiv, och knappast möjligt att göra det ens med rudimentära krav på översiktlighet. Från Andreas Gurskys och Candida Höfers bilder av stadens offentliga arkitektur till Knut Åsdams oroande, nattliga stadsstudier är spännvidden stor, men inte oöverstiglig. För de flesta konstnärer som med kamerans hjälp skildrat staden har fokus dock legat på att visa det som finns där, och inte det som saknas eller som ligger utanför det tunnelartade synfält storstadsmänniskan så gärna odlar. Men det finns förstås undantag. Den spanska konstnären Lara Almarcegui har i ett flertal projekt tagit fasta på de platser i stadsrummet som ingen vare sig äger eller gör anspråk på, och som därför kommit att förvandlas till orörda (eller snarare förfallna) ingenmansland. Almarcegui kunde vi senast se i utställningen ”Offentlig handling” på Lunds konsthall 2005 där hon letat upp orörda markområden i och i närheten av Lund, en demonstration av den makt och de begränsningar som den moderna stadsarkitekturen utövar på det urbana offentliga rummet.

”Terra Incognito” är ett projekt som drivs av Jonas Rosengren och Robert Sandell, som inför utställningen på Kulturhusets Lavagalleri fått hjälp Uglycutemedlemmen Markus Degerman. ”Terra Incognito” är nästan omöjligt att tänka sig utan Almarceguis arbeten, även om det naturligtvis inte behöver föreligga en direkt påverkan. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan Almarceguis tillvägagångssätt och Rosengren/Sandells projekt. Där Almarcegui framför allt koncentrerar sig på områden av stadsrummet som lämnats orörda, och därmed indirekt reflekterar Maktens inflytande på stadslandskapet, är Rosengren och Sandell mer intresserade av de platser i stadsmiljön som vi av olika skäl helt enkelt inte ser, oavsett om de är övergivna, avlägset belägna eller helt enkelt alltför diskreta. Det är med andra ord inte stadsplanerarnas maktutövning som står i centrum för dokumentationen, utan vår allas dynamiska definition av begreppet ”det offentliga rummet”. Denna aspekt av utställningen förstärks av det faktum att utställarna inbjuder alla att delta med egna bilder för att bygga upp ett Internetarkiv med bilder av perifera platser. (Adressen är www.terraincognito.se.)

De platser som ”Terra Incognito” visar har inga yttre kännetecken som är gemensamma. Det ruffiga Albanoområdet vid Roslagstull, Eriksdalstunneln och Norra Station tillhör den kategori av platser där den förutvarande verksamheten lagts ned, och där det fysiska förfallet fått pågå i stort sett obehindrat. Hötorgsskraporna, motorvägsnedfarten vid Sergels torg och Universitetets andra tunnelbaneuppgång är emellertid platser som är fullt funktionella, men som ingen längre lägger märke till. Hur många vet exempelvis att det står en stor, konkretistiskt skulptur ovanpå nedfarten vid Sergels torg? Det allra mest intressanta med projektet är dock dess förmåga att dokumentera den sällsamma livsprocess som gör att civilisationens ödemarker sällan förblir just öde. Överallt där det inte ständigt rör sig människor finns ändå spår av mänskligt liv. I vissa fall yttrar de sig i form av graffiti, i andra fall som husockupation utförd av hemlösa. (De numera riksbekanta rondellhundarna är förmodligen ett uttryck som befinner sig i samma härad.)

Historien lär oss att det knappast finns några platser på jorden dit människan inte tagit sig, såvida inte rent fysiska omständigheter hindrat henne. Det förefaller som om det i civilisationens ryggrad sitter en djupt nedärvd motvilja mot det okända rummet, det rum som ingen vare sig gör anspråk på eller känner sig hemmastadd i. ”Terra Incognito” gör en spännande resa genom denna parallellvärld, och det skall nog mycket till för att betraktaren inte skall se staden på ett delvis nytt sätt efter sitt utställningsbesök.

Adress: Kulturhuset, Sergels torg