Liljevalchs konsthall, Stockholm: Sophie Tottie (14/4-27/5)

Liljevalchs fortsätter sin goda tradition att möta våren med ännu en mitt-i-karriären-utställning, denna gång med Sophie Tottie. Valet är inte helt oproblematiskt, men kan motiveras. Hon tillhör den kategori svenska konstnärer som valt att göra karriär i utlandet, och är sedan länge bosatt i Berlin. Detta betyder att hennes framträdanden på hemmaplan inte varit alltför talrika, och för det mesta skett i form av större institutionsutställningar som tidigare på Lunds Konsthall och nu på Liljevalchs. Just denna internationella erfarenhet har också kommit att prägla hennes konstnärskap om man ser till vilka referenspunkter det knyter an till. Hennes hemvist är starkt rotad i en kulturtradition där Sverige bara är en perifer del, och där dagsaktuella och historiska händelser länkar in i hela kontinenters öden. Storvulet, kan det tyckas, men välgörande när ankdammen känns alltför trång.

Tottie är ett barn av postmodernismen, och dess intresse för olika språk- och teckensystems relation till den bakomliggande verkligheten går som en röd tråd genom hennes konstnärskap. Det gör henne också till en konstnär av det inte helt lättillgängliga slaget. Man bör vara beredd att ge hennes verk såväl tid som intellektuellt utrymme. Hon arbetar medvetet med spänningen mellan öppenhet och slutenhet som en verkningsfull kraft i de enskilda verken, vilket i sin tur – åtminstone ytligt sett – kan ge dem karaktären av den allra mest rebusbyggande konceptualism som det sena 80-talets och tidiga 90-talets konst var full av. Men hos Totties verk finns också andra upplevelsedimensioner, som talar till betraktaren på ett mer omedelbart sätt, och som hämtar näring ur en betydligt äldre konstnärlig tradition.

Det där ordet ”betraktare” skall man för övrigt vara försiktig med när man beskriver Sophie Totties konstnärskap. Sällan är det hennes intention att vi skall vandra genom utställningen på trygg halvdistans. Sophie Tottie arbetar med själva utställningsrummets arkitektur på ett sätt som gör att både byggnaden och publikens rörelsevägar genom lokalen ingår som aktiva komponenter i den slutgiltiga upplevelsen av konstverken. Såtillvida utgår hon från en estetik som finns redan i den platsspecifika minimalismen, där arkitektur och konst möts en sömlös förening. Tottie är också noga med att poängtera, att hon i första hand ser sig tecknare (och i viss mån målare), och gång på gång återkommer hon till nödvändigheten av att läsa hennes installationer som mångdimensionella teckningar, där varje enskilt streck, varje rutmönster både speglar en urgammalt mänsklig önskan att fånga världens dolda strukturer och samtidigt peka på fåfängligheten hos varje sådan ambition.

På Liljevalchs, liksom i utställningen för ett par år sedan i Lund, spelar verket ”Isolario” en central roll. Isolario är benämningen på de märkvärdiga kartor som 1400-talets kartografer gjorde i en tid när en sammanhängande bild av världen saknades. Detta betydde rent konkret att man tvingades göra separata beskrivningar av varje ny plats som de upptäcktsresande stötte på, beskrivningar som man glatt blandade med redogörelser för mytologiska platser som Helvetet och Atlantis. ”Isolario” i Sophie Totties tappning består av ett mönster av textremsor, sinnrikt arrangerade på ett sätt som gör att de ”skär” in och ut ur konsthallsbyggnaden likt GPS-systemets eller kartografins koordinater (vilka hon också använt för att konstruera konstverkets geometri). Men texterna har en innebörd i sig: de är hämtade från dokumentationen kring s.k. sanningskommissioner (av vilka de i Latinamerika och Sydafrika är de mest kända) och från den vetenskapliga revolutionens texter. Och här sker en historisk konvergens mellan Keplers fasa inför oändligheten och sanningskommissionernas fruktan att med avtäckandet av sanningen ofrånkomligen glänta på dörren till bestialitetens mörker.

Flera av de övriga verken i utställningen gör också samma dubbelexponering av ordning och absurditet. För den judiske mannen Viktor Klemperer blir viljan att vara lite milt lättsinnig ett bålverk mot ångesten inför nazisternas fullständigt logiskt uppbyggda men absurda terror, och i den återkommande tefatsform som svävar över utställningsrummens väggar ryms minnet av Plaza de Mayo i Buenos Aires och de ”galna mormödrarnas” tysta men värdiga demonstration mot den argentinska militärdiktaturen, en strategi som gjorde den mänskliga närvaron till en manifestation av de bortrövade och mördade medborgarnas frånvaro.

Sophie Tottie är, som sagt, ingen publikfriande konstnär. Men det å andra sidan inte diskvalificerande, speciellt inte i en tid när konsumtion av färdigtuggade produkter och livsstilar står högt på agendan. Hon bjuder avsiktligt motstånd, därför att denna process i sig har ett konstnärligt värde. Man bör heller inte bortse från att hennes verk – till skillnad från många andra konceptuella övningar – har en visuell kraft som imponerar med sin precision. Här sitter inte ett enda streck, färgfält eller videokabel fel. I likhet med Kepler och de gamla kartograferna bygger hon på fullt allvar modellen av ett universum. Den fiktionen är, som utställningens titel antyder, verkligen inget skämt.

Adress: Djurgårdsvägen 60