Bilden kompliceras ytterligare av att Samuelson i kanske högre grad än någon annan nu levande konstnär arbetat med arkitektur och konst i det offentliga rummet. Att använda det slitna begreppet "utsmyckning" känns i detta sammanhang fel, då Samuelsons offentliga arbeten har helt andra syften än att försköna mer eller mindre anskrämliga byggnader. De grundläggande idéerna hade han redan på 60-talet provat ut i en serie utställningar tillsammans med skulptören Sivert Lindblom, vilket bland annat gjort att han på 60-talet trädde fram som pionjär för den svenska installationskonsten. Den övergripande målsättningen var inte att addera en mängd komponenter i avsikt att esteticera upplevelsen av rummet, utan att finna exakt de föremål som tillsammans med rummets visuella och skulpturala detaljer gör att den relationsskapande processen sätts igång. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Ulrik Samuelson på senare år utsatts för annekteringsförsök från postmodernistiskt influerade konstteoretiker. Och visst kan man i hans bruk av "alternativa" utställningsrum, konsthistoriska citat och avståndstagandet från modernismens sanningsanspråk märka något som skulle kunna kallas en postmodern attityd. Men i Samuelsons fall handlar det nog mer om ett universellt gränsöverskridande à la Duchamp, vilket egentligen varit en underström i konsten alltsedan renässansen. Allt detta gör att en retrospektiv utställning med Ulrik Samuelson som huvudperson lätt antar karaktären av ett Sisyfosarbete. När man trott sig ha fångat in honom och givit en representativ bild av hans konst glider han ur fällan och dyker upp någon annanstans. I Samuelsons konst finns nämligen inga utvecklingslinjer eller organiskt framrullande förlopp. Verk - och delar av verk - uppstår, försvinner och återkommer i andra sammanhang där de träder i dialog med sin omgivning under nya förtecken. Datumstämplar känns oväsentliga, vad som existerar i det samuelsonska utställningsrummet är ett mångdimensionellt nu, vars innersta undandrar sig inspektion.  

Vissa ledmotiv går dock urskilja, men de tycks inte vara resultatet av ett djupare analysarbete utan speglingen av mångtydigheten som råder mellan människans tänkande och historiens föränderliga formspråk. Erotiken, ytans skönhet och tingens förgänglighet (som är en aspekt av vår egen dödlighet) kan därför inte separeras från varandra. Sprickbildningar övergår i närmast minimalistiska mönster, vilka i sin tur öppnar sig som kvinnosköten mot jordens och medvetandets bråddjup. Museet upphör att vara enbart visningslokal, och blir - bokstavligt talat - händelsernas centrum. Skall man under denna hisnande resa tillåta sig att vara kritisk kan man måhända oroas av att Samuelsons hantverksmässiga perfektion stundom tar andan ur det drama han onekligen framställer, och att de glansiga ytorna snarare inbjuder till beundran än till ett kritiskt samtal. Men detta är radanmärkningar till en utställning som borde vara oundgänglig för det sena 90-talets konstpublik.